Det finns ett stort dilemma i undergivenheten, har jag insett.
Under det år som gått har jag vänt och vridit på mitt monogama behov, mitt behov av bekräftelse och min djupa sorg över att inte kunna vara det min Master behöver- länge trodde jag att det handlade om svartsjuka, något jag aldrig upplevt tidigare.
Att varken mono eller poly är någon garanti för relationens fortgående är klart, att leva i en intensivt intim relation handlar om så mycket mer än relationsformen. Båda varianterna har fällor, båda varianter kräver ansvarstagande och medvetenhet.. Egentligen tror jag inte att det faktum att min Master är poly är det som gör mina tankar periodvis så svarta, väcker rasande demoner i mig.
Däremot det faktum att jag som undergiven, som slav misslyckas med min övergripande, grundläggande uppgift att göra min Master nöjd.
Det är ganska märkligt.
Som undergiven och ägd kretsar min dag kring honom, att följa, att tjäna, att lyda. Att fylla, att göra mitt absolut yttersta för att ge, tillfredsställa honom, vara hans slav. Mitt inre, hela min kärna vibrerar kring att göra honom nöjd och belåten, fylla honom med lättja och tillfredsställelse- när jag inte lyckas, när jag slarvar eller glömmer, bestraffas jag.
När jag gör honom lycklig blir jag lycklig.
Att tjäna gör mig lycklig.
Som undergiven är mitt yttersta, ultimata mål att fylla min Master, vara hans perfekta slav- min undergivna variant av Nirvana..
Och där ska jag, min undergivenhet, inse att jag inte kan det. Att jag inte räcker för hans behov, att jag bara fyller en del. Och vara nöjd.
Min strävan efter total tillfredsställelse för honom, mitt Nirvana, kommer jag inte att nå själv.
Jag fyller honom inte.
Han behöver flera för att bli tillfreds, som så många andra.
Undergivenheten är ett besynnerligt fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar