Längtan..

Submission to a polymaster- the dilemma

Det finns ett stort dilemma i undergivenheten, har jag insett.
Under det år som gått har jag vänt och vridit på mitt monogama behov, mitt behov av bekräftelse och min djupa sorg över att inte kunna vara det min Master behöver- länge trodde jag att det handlade om svartsjuka, något jag aldrig upplevt tidigare.

Att varken mono eller poly är någon garanti för relationens fortgående är klart, att leva i en intensivt intim relation handlar om så mycket mer än relationsformen. Båda varianterna har fällor, båda varianter kräver ansvarstagande och medvetenhet.. Egentligen tror jag inte att det faktum att min Master är poly är det som gör mina tankar periodvis så svarta, väcker rasande demoner i mig.
Däremot det faktum att jag som undergiven, som slav misslyckas med min övergripande, grundläggande uppgift att göra min Master nöjd.

Det är ganska märkligt. 
Som undergiven och ägd kretsar min dag kring honom, att följa, att tjäna, att lyda. Att fylla, att göra mitt absolut yttersta för att ge, tillfredsställa honom, vara hans slav. Mitt inre, hela min kärna vibrerar kring att göra honom nöjd och belåten, fylla honom med lättja och tillfredsställelse- när jag inte lyckas, när jag slarvar eller glömmer, bestraffas jag.
När jag gör honom lycklig blir jag lycklig.
Att tjäna gör mig lycklig.

Som undergiven är mitt yttersta, ultimata mål att fylla min Master,  vara hans perfekta slav- min undergivna variant av Nirvana..

Och där ska jag, min undergivenhet, inse att jag inte kan det. Att jag inte räcker för hans behov, att jag bara fyller en del. Och vara nöjd.
Min strävan efter total tillfredsställelse för honom, mitt Nirvana, kommer jag inte att nå själv.
Jag fyller honom inte. 
Han behöver flera för att bli tillfreds, som så många andra.

Undergivenheten är ett besynnerligt fenomen.

Hon, den giriga..

Djupet..
Ett avgrundsdjupt fall, en vindlande värld, själva essensen av livet.
Han ger mig det. En spiral i vilken jag kan spinna allt snabbare, allt djupare, där jag finner nya rum hos mig själv hela tiden, nya himlar, nya universum.

Och han är där, leder mig, håller mig, visar mig..

Vår relation är en magisk, avgrundsjup tårtbit, där allt det ursprungliga, grundläggande, livsviktiga finns.
Men jag vill ha mer, jag vill ha hela tårtan.

Jag vill ha även det som finns utanför BDSM, även det som ligger utanför djupet, jag vill känna att jag finns även i de delar av hans liv som pågår runtomkring. Jag vill ha honom i min tillvaro, även i den delen av den som är vardag.
Jag vill ha honom där att diskutera med, berätta för, mina funderingar och tankar kring annat- jag kan, men jag gör det sällan om han inte kräver det. Han delar ytterst sällan med mig. I hans värld hör det inte till oss, han har inga behov av att prata om sin vardag, om det som händer runt honom mer än nödvändigt logostiskt.

Det kan gå dagar utan att jag vet hur hans tillvaro ser ut, vår kommunikation handlar uteslutande om vår D/s- relation. Jag har grunddragen i hans tillvaro, men jag vill veta så mycket mera, se världen ur hans ögon, följa, dela..

Och jag önskar så att han ville se den ur min. Att världen utanför inte bara vore en nonsensvärld som är nödvändig för att komma till den kärna han fokuserar på.

Åh, vad jag önskar.
Jag är girig. Omättlig.
Och vill uppenbarligen ha något som han lämnade för längesedan.

Framåt eller Yes, I´m alive

Jo, jag finns fortfarande.
Tack alla fina som bekymrat sig för mig och undrat, jag har verkligen tagit till mig er omsorg, den värmer.

Jag är kvar i min relation, den jag bara inte kände mig redo att släppa.
Starkare, tryggare, lugnare- jag vindlar framåt i en underbar fart och det händer mycket längs vägen.
Osäkerheten och svartsjukan finns där, men i mycket mindre omfattning nu- inte för att jag vet mer och vi har en mer öppen kommunikation kring den relationen han har (som jag förvisso vet att han långsamt håller på att avsluta), utan för att han är är tydligare i sin relation till mig.
Vad jag betyder, hur viktig jag är, hur jag påverkar honom.
Hur jag förändrar hans uppfattning om sig själv i BDSM- världen, hans uppfattning om honom själv som flersam.

Det gör mig lugn och låter mig öppna upp än mer, njuta än mer, ta till mig på ett helt annat sätt.
Jag är trygg i att jag är viktig, har ett enormt värde och att det jag känner får gehör hos honom, finner en spegel och reflekteras tillbaka.
Jag reser, färdas och håller andan...

Jag mår bra där.

På riktigt hal is.

Han är inte nöjd med min tystnad det senaste dygnet.
De korta svaren på hans sms.

Jag är rädd att han kommer att ge upp ikväll, att han om en stund när vi pratar kommer att tala om för mig att han inte kan, att vår relation inte fungerar, att han inte kan dominera någon som är så av och på som jag är.
Där vi saknar flödet.

Och jag håller med.
Jag känner att min undergivenhet inte kommer ut, inte hinner få fäste ordentligt i mina sinnen innan någon ny insikt kring hans möten eller i mina ögon typiska, frånvarande sms stör, tar mitt fokus, gör mig ledsen. Då tappar jag det, och efter att ha rett ut så mycket vi kan får vi börja om.

Naturligtvis håller det inte i längden.
Naturligtvis hämmar det min utveckling och hans dominans.
Och naturligtvis tar det så mycket kraft och energi att vår relation blir plågsam snarare än givande.

Men jag är inte redo att vara utan honom.

Dimmorna skingras..

Någonstans har jag börjat inse att mina känslor, mina problem, min oro och ledsamhet kanske inte egentligen utgår från problematiken monogami/ flersamhet. 
Jag har problem med det, absolut, men det är nog ändå inte själva kärnan.
Det är nog att förenkla den- jag kan inte säga att jag är monogam men försöker förvandla mig till flersam, jag kan inte riktigt definiera mig själv på det sättet. Hur en relation fungerar är nog beroende av individerna i den och deras behov, där och då. 
I just den konstellationen.

För mig handlar det om hur relationen hanteras, om respekt.
Om att vara öppen och tydlig, inta bara kring att man är flersam, som ett faktum- att inte egentligen beröra sina andra relationer överhuvudtaget, som om de inte finns, eftersom man utgår ifrån att de inte har en central roll i just VÅR relation skapar…problem.

De finns. 
Liksom interaktionen, mötena, sessionerna.
Och kommunikationen, textflödet, kontakten, intimiteten mellan oss ska hanteras genom det. Däri ligger nog problemet.
Att medan dessa möten och interaktioner med andra pågår leverera vita lögner kring vad man gör och var man är, att man är trött och måste sova när man egentligen har en intensiv, dygnslång session med någon annan är inte respekt i min värld.
Och när jag direkt får känslan av att något inte stämmer reagerar han på ett sätt som är förmanande och någonstans, snabbt nämnt i en mening, att jo, kanske fanns det också ett möte i allt han gjorde det dygnet.


Kanske är det sådant jag inte ska veta.
Men eftersom jag vet, och vet att han lägger rökridåer när han ska möta någon, jag vet att han vid våra möten så snart jag inte är i rummet via text kommunicerar med den eller de andra. Kliver ur vår bubbla, vår känsla och upprätthåller dialogen med den/ de.
För att sedan återgå till mig.
Kanske påverkar det i hans värld inte relationen mellan oss på något vis alls, för mig är det oundvikligt att han tappar en dela av känslan, närheten när han går in i någon annan.
Och framförallt är det, även här i min värld, respektlöst.

Jag känner igen tonen, ser hur hans kommunikation förändras då han möter.
Igår visste jag.
Inte för att han berättat, utan för att jag inte kunnat undgå att notera rubrikerna på hennes dagboksinlägg.
Och mycket riktigt, de små korta, klämkäcka messen kom. Med några timmars mellanrum.
Han visste att jag visste så några lögner behövdes inte igår.
Han bekräftade inte men hittade heller inte på allt han skulle göra.

Det handlar om respekt, att skapa en grund för tillit.
Att inte behöva ha känslan av att det han säger inte stämmer, stämmer det nu, gör han verkligen det, är han verkligen där?
För mig skapar det ett löjligt stort fokus på hur han kommunicerar, jag försöker analysera och inse vilket ger mig enorma dippar, ofta.

Och jag förstår varför jag inte riktigt kan ta in det han säger om mig, oss.
På vilket sätt kan jag separera det från det andra, på vilket sätt blir det mer sant än att han säger att han med sina barn när han möter någon annan?

Jag vill så oerhört gå in totalt i vår närhet, bygga upp, utveckla vår relation och min undergivenhet.
Den sliter som en fångad vildhäst i mig, vill ut, få veckla ut sig och ta sin rätta form.. Men min skavande känsla av att jag inte vet när jag kan ta in det han säger mig hindrar, stoppar.

Jag ser mycket.
Bilderna han skickar har han ofta skickat till flera, kommunikationen vi har har han garanterat haft med flera.
Egentligen är det inte så märkligt, han är en man som under många år levt sitt liv i den här världen.
Däremot, i skan av det andra, blir det ihåligt istället för underbart.

Han lever sitt liv med relationer som går omlott, separerade från varandra, med olika intensitet och syfte.
Jag tror inte att han berättar om sina andra relationer för någon av kvinnorna, de bara finns där och accepteras.
Han är diskret.
Och det är ju fint, men på något sätt när jag tittar på det utifrån blir det som ett skydd, ett sätt att inte komma någon allt för nära, att inte riskera att känna för mycket.
En distans i varje relation, som en puppetmaster som har kontroll över sina dockor, omedvetna om varandra.
Gäller det alla dominanta män som är flersamma? Fungerar det så?

Jag vet inte om jag vill vara i en relation där jag förväntas ge all min tillit, öppna mig och blotta det ingen annan någonsin sett. Tas emot mjukt och vackert, absolut, men med den underliggande känslan av att han inte kommer hamna där. Att det bara är jag, att han håller stora delar av sitt inre för sig själv.

Det är inte helt enkelt.

Han visste att JAG visste att han skulle möta henne igår.
Och tycker nog lite synd om mig, som inte kan se, inte förstår hur viktig jag är för honom.

Själv förstår jag inte hur han inte kan se hur svårt det är att tro på, då skenmanövrar och osanningar går som en röd tråd genom vår relation.
Kanske inte när det gäller det som är viktigt, men det kan jag inte veta. 

Just hanging in.

Precis nu händer det, där. 

Och jag är här, just trying to stand straight.

Poof!

Helgen försvann i ett non- stopparty, inte den där drink ´till you drop- varianten men ett firande från fredag till söndag kväll.
Sköna vänner, nya bekanta, gamla bekanta och så de där verkligt nära, my sisters, som får mig att må fullkomligt lysande!
Champagne, drinkar te och scones i en ganska spännande blandning med födelsedagspresenter av alla slag.
En riktigt bra helg!;)

Och H… ups and downs. Men en så grym känsla, den här mannen kommer mig allt närmare var dag. Han blir viktigare och viktigare, tar allt större plats i mina tankar- inte bara the naughty ones numera- och jag har kanske slutat streta emot så förbaskat. Det är ok, jag får falla, jag får… bli kär.

Jag vill bara att han ska komma hem. 

Getting the picture

Många gånger är jag ganska snabb i tanken, kan lätt greppa översiktligt och förstå kärnan.
Ibland är jag fullkomligt rubbad.
Som nu.

Ikväll, plötsligt, medan jag gjorde annat ramlade många bitar på plats.
Inget hallelujahmoment, men snudd på.

Jag försöker passa en redan färdig form.
En form som bara finns i mitt huvud, en form jag utgått ifrån redan existerar eftersom det alltid har varit så tidigare och jag liksom har vant mig vid det, slutat att tänka själv tills det börjar skava och bli obekvämt. Och inte ens då inser jag alltid vad det egentligen handlar om.
Han säger det till mig hela tiden, att han inte har någon mall eller plan, att han möter och njuter av utvecklingen oavsett hur den ser ut. Oavsett vart den leder mig.
Det är DET som ger honom njutning, inte att jag långsamt leds in i en redan förutbestämd spilta.

Som jag är och fungerar är just det där med konformiteten något jag skrikande och sparkande brukar kämpa emot, välja mina egna vägar.
Nu är jag så fucked upp av min längtan efter honom och min innerliga vilja att det här ska hålla över tid att jag agerar precis tvärt emot. Jag tror att undergivenhet måste innefatta breathcontrol och tighta bindningar, brutala halsknull och sönderpiskad rumpa.
I alla fall för honom.
Och jag har ivrig tagit mig an uppgiften att nå dit, att kunna, njuta av, uthärda. Och inte riktigt förstått varför han går försiktigt, iakttar, väntar..

Nu förstår jag.
Ja, en del av det har jag förstått hela tiden, men hela bilden ramlar över mig nu.

Sweet Jesus, så märkligt blind jag varit!
Dags för min väg.
Om jag inte tycker om, behöver jag inte lära mig att tycka om.
Jag vill prova, uppleva, upptäcka- men det jag inser inte är jag låter jag vara. Jag envisas inte, tror inte att jag måste för att vara en duktig slyna.

Ibland behövs det bara lite tvättstugestädning för att förstå på allvar.

Heaven...

Aldrig känner jag mig så hjälplöst liten och så störst i världen som när han inte låter mig få orgasm..
När hela kroppen och alla mina sinnen vill fullkomligt explodera i njutning, när det krävs total fokus och all koncentration jag överhuvudtaget har för att lyda honom.. För att inte komma.
När jag är på väg att tappa kontrollen och ser hans blick.. Nej.

Universum finns i mig då.
I honom.
I oss.

Reflektion.

För tillfället finner jag mig själv i ett konstigt, tveksamt tillstånd.

Han är utomlands och vi kommunicerar uteslutande via text, men jag märker att jag är….. avvaktande. På något vis tillbakadragen.

Jag vet att det räcker med ett intensivt, känsloladdat mail från honom för att dra mig härifrån, ur känslan, men ännu är jag här. Tänker. Förhandlar med mig själv. 

Överväger, överlägger, begrundar.

En märklig känsla efter månader av intensiv intensitet, känslosamhet, kast mellan eufori och djupa avgrunder.

Jag känner intensivt, jag fungerar så.

Eller inte alls, mina känslor är i princip alltid levande, där, omvälver mig.

Jag har stor energi, men också ett stort lugn- jag balanserar dem utifrån situationen och vad jag behöver.

Relationen med H har påverkat den balansen på många sätt, jag har slungats in i intensiteten på ett sätt jag aldrig upplevt, ner i dalar jag sällan skådat.

Oftast är jag ganska avvaktande i nya relationer, om jag känner att de kan bli viktiga, om de kan komma att betyda mycket för mig och innebär att jag måste plocka fram den där tilliten som jag har så svårt att släppa utanför mig själv.

Jag avvaktar, dröjer, drar ut på, när relationen börjar komma nära backar jag ofta ett par steg för att samla mig, försöka tänka klart innan jag kanske, men bara kanske, stiger fram och ger mig in i.

Jag kan bli förälskad, berusad av inledningens intensitet, men jag falnar ofta snabbt, ser igenom, tröttnar och blir mycket, mycket sällan kär.

H vände upp och ner på allt det där.

Jag var försiktig till en början, tassade runt mig själv och försökte se vad det här var, separera jublet över att äntligen ha funnit någon jag så fullt ut kunde respektera som dominant och den reflekterande del av mig som alltid är vaken vid nya relationer.

Jag blev alldeles tagen av mannen, hans tankar, hans sätt att fundera och hans syn på livet och sig själv i det långt innan jag lät honom nå mig som dominant.

Hans första mail fick mig att räta på ryggen och fokusera blicken- det var första gången jag gjorde det sedan jag hittade Darkside.

Han skrev varken mycket eller något särskilt, det var tonen. Ordvalen. Hur han närmade sig mig. Och sedan hur vår dialog snabbt byggdes upp, blev djup och omfattande.

Ur min synvinkel, det är ett av mina stora ständiga tankeskuggor i det här- han kanske brukar ha sådana dialoger, för honom kan det vara vardag. 

För mig var det helt fantastiskt, jag har aldrig mött någon som jag kan kommunicera med på det sättet, den mentala nivån.

Vårt första möte blev abrupt avbrutet, men jag hade fått känslan.. Han hade mig.

Inte bara mentalt, min uppmärksamhet, fokus och tanke, utan även fysiskt.

Vårt andra möte, hos honom, blev för mig ingången till en helt ny värld, med alla tankar och känslor det innebar.

För honom var det antagligen bara andra mötet, och det är en tanke jag inte riktigt kan bli av med, en del i obalansen som plågar mig- för mig vänder det här min värld fullständigt upp och ner, honom påverkar det, absolut, men han har varit här förr, det är inte livsomvälvande. Det gör naturligtvis att han kan se allt så mycket klarare, se resan, stegen medan jag bara virvlar omkring och tycker att varje steg, varje möte är det mest fantastiska någonsin.

För jag ser inte vart jag ska, vad som ligger framför på samma sätt som han.

Vår inledning har varit helt enorm, makalös, fantastisk i min värld.

Kanske är det så att jag nu någonstans har landat på en klipphylla mitt i fallet, hinner ikapp mig själv och det som händer och ger mig möjlighet att reflektera över vad jag upplevt och vart jag vill, tar in och känner efter.

När det gäller undergivenheten är det så, absolut.

Kanske även när det gäller hans flersamhet, det livsval han gjort.

Och var jag hamnar i den, vad det innebär för mig när alla mina instant direktreaktioner hunnit lägga sig- mina ups and downs har kanske för en stund planat ut och sjunker in.

Jag går hela tiden med vetskapen om deras möte när han kommer hem, att hon väntar och räknar dagar, att han skriver till henne när vi avslutat vår konversation eller innan vi påbörjar den.

Och egentligen, som han menar, vad spelar det för roll? För OSS? Det påverkar inget. Känner han.

Jag känner sorgen när jag inser att han precis nu sitter i en dialog med henne som får honom att må precis lika bra som han nyss gjorde med mig.

Tankarna får mig att känna mig småsint, ogin, varför skulle det vara fel att dela med andra?

Han säger att det är under min värdighet att tänka så, explicit i detaljer.

Kanske är det det. Men då är jag ovärdig mig själv, för jag kan inte låta bli.

Jag vet inte varför.

Jag vet inte varför jag logiskt kan tänka så, men inte känna. Varför det bränner, svider, får mig att känna mig mindre.

Kanske för att jag i mitt sinne bara blir en av flera, och jag vill vara den speciella, unika.

Ibland funderar jag över mitt behov att vara The One.

Hur kan jag kräva att vara allt för någon? Hur kan jag ta på mig det ansvaret, försöka uppfylla det? Vilken känsla av otillräcklighet borde inte det ge?

 Han försöker gång på gång på sitt sätt förklara för mig att jag ger honom en känsla han inte upplevt på så många år.

Jag kan inte riktigt ta in det, det fastnar inte.

För en stund, ja. Sedan ser jag en bild på Darkside, att hon har skrivit ett dagboksinlägg och känslan är förlorad.

Jag är min egen en stund igen, avvaktar.

Jag hanterar duktigt.

Jag såg på Darkside.se att Han, om jag tolkade titeln på hennes dagboksinlägg rätt, ska möta henne samma dag som Han landar från sin resa.
Som de tydligen brukar göra. 
Jag har också sett att Han med stor sannolikhet mötte henne precis innan Han for.

Nope, jag har inte med det att göra. Det är på inga sätt centralt i vår relation, och det finns ingen som helst anledning att lägga någon värdering i att Han kommer att skriva till mig om att Han landat, massa busy stuff som väntar och sedan något allmänt, kortfattat meddelande vid ett par tillfällen under dagen.
Sedan kommer nog ett snabbt meddelande om hur trött han är och måste sova.

Jag kommer att höra av Honom framåt eftermiddagen/ kvällen på söndag, innerlig och varm och full av fokus på OSS. Och med kroppen sjungande efter ett dygns möte jag antas inte veta om, eller i alla fall inte se som centralt i vår relation.
Det är inte menat att skada mig.

Jag letar inte efter info. Den dyker upp när jag använder sidan på precis det sätt jag gjort hela tiden, jag går heller inte in och tittar närmare på det jag ser, frossar i några detaljer- jag har lärt mig läxan.

Nu är jag fullt upptagen med att ignorera det inplanerade mötet jag ramlade över, ignorera det faktum att vi inte har någon planerad träff alls, ignorera det faktum att jag anses duktigt kunna vänta.

So…. I´ll wait, then.

Jag har bestämt mig för att verkligen försöka. 
Att verkligen försöka stänga ute, ignorera, låtsas som om det inte finns.
Vråla ut ångest här, min ventil.

Jag är nog i själ och hjärta inte flersam, men tanken på att leva i en primärrelation med partners åt båda sidor, väl kommunicerade kan jag föreställa mig som berikande.
Att vara monogam medan Dom är flersam är a little too much for me to handle, men jag tar mig dit på något sätt. Det sätt jag finner mitt, eller i alla fall så långt dit jag förmår.

Jag behöver ta mig dit, för att se vart det leder.
För mig är vår relation outsanding, och vart den leder så ovisst med den har alla förutsättningar att leda hur långt som helst.

Så jag låtsas som om det regnar, ser till att hålla mig busy den dagen- en dag jag själv för övrigt hade varit fri att tillbringa med honom- och tror att jag inte ska läsa hans meddelanden, hålla oss på paus just den dagen.
Se hur det går.

Han skapar ett sådant oerhört engagemang i mig, jag ger honom mit tillit, det absolut mest dyrbara gåva jag kan ge någon och det har aldrig tidigare hänt att jag känt det förtroendet för en man i något sammanhang alls.
Han förvaltar det så väl.

Därför måste jag försöka.

Kanske funderar jag på att leta efter ytterligare en relation, en plain lover som inte dominerar mig annat än i stunden. 
Kanske kan jag finna bättre balans i det, kanske någon sorts frid och förståelse.

Alright

Imorgon börjar det riktiga livet igen, det där dagarna är inrutade och öronmärkta, tempot sådär adrenalinkicksvarnanande och morgnarna- det värsta av allt, morgnarna. 

Usch.

Men, jag har lovat mig själv att våren ska bli betydligt mer avslappnad än hösten var.

Lite dubbelt, jag har dealat med barnen om att kunna komma iväg och träna mer, jag behöver det för att klara resten av det där vardagstempot.

Kanske ska jag satsa på en pt- kan vara väl värt, jag får låta tanken sjunka in lite.

Just nu är jag och H i en skön mellanfas- han förklarar hur han tänker kring flersamheten så mycket han bara kan, uttrycker hur min väg mot undergivenheten är just MIN- att jag inte ska oroa mig för hans inställning eller behov vilket jag försöker ta in, och vi har ett skönt flöde via text.

Den enda fördelen med att vi inte kommer att träffas på ett par veckor är att han är så generös med orgasmer..

Åh, jag känner hur mitt skönt vilda innersta me vaknar till liv nu efter en alldeles för lågmäld period på nästan ett år. 

För tufft, för många krav från livet för att låta mig flippa sådär skönt som jag behöver. Mitt sociala liv har varit näst intill obefintligt i jämförelse med förr, jag har inte haft varken mentalt eller logistiskt utrymme för att mötas.

Nu bubblar det, och massor av sköna dejter med sköna vänner is coming up, helgerna bokas upp och kroppen börjar fyllas av flow.

Jag tror att välmående kommer att hjälpa även min undergivna resa, ju bättre jag mår som den jag är, desto mer redo är jag för att upptäcka den jag kan bli.

Submission..

Vad är det för mig egentligen?

Det händer mycket i mig nu. Jag börjar hitta en form, utaman mig själv och inte längre bara följa tråden Han lagt ut.

Det jag upplevt, det han visat mig börjar landa och få ett sammanhang, jag börjar studsa mot repen som håller mig i rätt riktning och kanske, kanske se den väg jag själv vill ta.

Jag är lika ivrig som orolig, jag är rädd att det jag ser inte riktigt överensstämmer med det som är en förutsättning för hans dominans.

Mina tankar kretsar mycket kring dynamiken och förhållandet Dom/ sub.

Vilka delar mår jag bra av, och vilka begränsar min utveckling och kräver fokus på det jag inte är redo för?

Vad är undergivenhet för mig, vilka vägar ska jag ta för att den ska bli precis den motvikten som jag behöver för att upprätthålla min balans?

Ah, ljuvliga tankar!

Det känns ungefär som när jag satt med min första universitetskatalog framför mig och insåg att jag kan göra….. vad som helst. Allt. Inget. Byta, prova, upptäcka.

Där är jag nu, free falling.