Getting the picture

Många gånger är jag ganska snabb i tanken, kan lätt greppa översiktligt och förstå kärnan.
Ibland är jag fullkomligt rubbad.
Som nu.

Ikväll, plötsligt, medan jag gjorde annat ramlade många bitar på plats.
Inget hallelujahmoment, men snudd på.

Jag försöker passa en redan färdig form.
En form som bara finns i mitt huvud, en form jag utgått ifrån redan existerar eftersom det alltid har varit så tidigare och jag liksom har vant mig vid det, slutat att tänka själv tills det börjar skava och bli obekvämt. Och inte ens då inser jag alltid vad det egentligen handlar om.
Han säger det till mig hela tiden, att han inte har någon mall eller plan, att han möter och njuter av utvecklingen oavsett hur den ser ut. Oavsett vart den leder mig.
Det är DET som ger honom njutning, inte att jag långsamt leds in i en redan förutbestämd spilta.

Som jag är och fungerar är just det där med konformiteten något jag skrikande och sparkande brukar kämpa emot, välja mina egna vägar.
Nu är jag så fucked upp av min längtan efter honom och min innerliga vilja att det här ska hålla över tid att jag agerar precis tvärt emot. Jag tror att undergivenhet måste innefatta breathcontrol och tighta bindningar, brutala halsknull och sönderpiskad rumpa.
I alla fall för honom.
Och jag har ivrig tagit mig an uppgiften att nå dit, att kunna, njuta av, uthärda. Och inte riktigt förstått varför han går försiktigt, iakttar, väntar..

Nu förstår jag.
Ja, en del av det har jag förstått hela tiden, men hela bilden ramlar över mig nu.

Sweet Jesus, så märkligt blind jag varit!
Dags för min väg.
Om jag inte tycker om, behöver jag inte lära mig att tycka om.
Jag vill prova, uppleva, upptäcka- men det jag inser inte är jag låter jag vara. Jag envisas inte, tror inte att jag måste för att vara en duktig slyna.

Ibland behövs det bara lite tvättstugestädning för att förstå på allvar.