För tillfället finner jag mig själv i ett konstigt, tveksamt
tillstånd.
Han är utomlands och vi kommunicerar uteslutande via text,
men jag märker att jag är….. avvaktande. På något vis tillbakadragen.
Jag vet att det räcker med ett intensivt, känsloladdat mail
från honom för att dra mig härifrån, ur känslan, men ännu är jag här. Tänker.
Förhandlar med mig själv.
Överväger, överlägger, begrundar.
En märklig känsla efter månader av intensiv intensitet,
känslosamhet, kast mellan eufori och djupa avgrunder.
Jag känner intensivt, jag fungerar så.
Eller inte alls, mina känslor är i princip alltid levande,
där, omvälver mig.
Jag har stor energi, men också ett stort lugn- jag
balanserar dem utifrån situationen och vad jag behöver.
Relationen med H har påverkat den balansen på många sätt,
jag har slungats in i intensiteten på ett sätt jag aldrig upplevt, ner i dalar
jag sällan skådat.
Oftast är jag ganska avvaktande i nya relationer, om jag
känner att de kan bli viktiga, om de kan komma att betyda mycket för mig och
innebär att jag måste plocka fram den där tilliten som jag har så svårt att
släppa utanför mig själv.
Jag avvaktar, dröjer, drar ut på, när relationen börjar
komma nära backar jag ofta ett par steg för att samla mig, försöka tänka klart
innan jag kanske, men bara kanske, stiger fram och ger mig in i.
Jag kan bli förälskad, berusad av inledningens intensitet,
men jag falnar ofta snabbt, ser igenom, tröttnar och blir mycket, mycket sällan
kär.
H vände upp och ner på allt det där.
Jag var försiktig till en början, tassade runt mig själv och
försökte se vad det här var, separera jublet över att äntligen ha funnit någon
jag så fullt ut kunde respektera som dominant och den reflekterande del av mig
som alltid är vaken vid nya relationer.
Jag blev alldeles tagen av mannen, hans tankar, hans sätt
att fundera och hans syn på livet och sig själv i det långt innan jag lät honom
nå mig som dominant.
Hans första mail fick mig att räta på ryggen och fokusera
blicken- det var första gången jag gjorde det sedan jag hittade Darkside.
Han skrev varken mycket eller något särskilt, det var tonen.
Ordvalen. Hur han närmade sig mig. Och sedan hur vår dialog snabbt byggdes upp,
blev djup och omfattande.
Ur min synvinkel, det är ett av mina stora ständiga
tankeskuggor i det här- han kanske brukar ha sådana dialoger, för honom kan det
vara vardag.
För mig var det helt fantastiskt, jag har aldrig mött någon som jag kan kommunicera med på det sättet, den mentala nivån.
Vårt första möte blev abrupt avbrutet, men jag hade fått
känslan.. Han hade mig.
Inte bara mentalt, min uppmärksamhet, fokus och tanke, utan
även fysiskt.
Vårt andra möte, hos honom, blev för mig ingången till en
helt ny värld, med alla tankar och känslor det innebar.
För honom var det antagligen bara andra mötet, och det är en
tanke jag inte riktigt kan bli av med, en del i obalansen som plågar mig- för
mig vänder det här min värld fullständigt upp och ner, honom påverkar det,
absolut, men han har varit här förr, det är inte livsomvälvande. Det gör
naturligtvis att han kan se allt så mycket klarare, se resan, stegen medan jag
bara virvlar omkring och tycker att varje steg, varje möte är det mest
fantastiska någonsin.
För jag ser inte vart jag ska, vad som ligger framför på
samma sätt som han.
Vår inledning har varit helt enorm, makalös, fantastisk i
min värld.
Kanske är det så att jag nu någonstans har landat på en
klipphylla mitt i fallet, hinner ikapp mig själv och det som händer och ger mig
möjlighet att reflektera över vad jag upplevt och vart jag vill, tar in och
känner efter.
När det gäller undergivenheten är det så, absolut.
Kanske även när det gäller hans flersamhet, det livsval han
gjort.
Och var jag hamnar i den, vad det innebär för mig när alla
mina instant direktreaktioner hunnit lägga sig- mina ups and downs har kanske
för en stund planat ut och sjunker in.
Jag går hela tiden med vetskapen om deras möte när han
kommer hem, att hon väntar och räknar dagar, att han skriver till henne när vi
avslutat vår konversation eller innan vi påbörjar den.
Och egentligen, som han menar, vad spelar det för roll? För
OSS? Det påverkar inget. Känner han.
Jag känner sorgen när jag inser att han precis nu sitter i
en dialog med henne som får honom att må precis lika bra som han nyss gjorde
med mig.
Tankarna får mig att känna mig småsint, ogin, varför skulle
det vara fel att dela med andra?
Han säger att det är under min värdighet att tänka så, explicit i detaljer.
Kanske är det det. Men då är jag ovärdig mig själv, för jag kan inte låta bli.
Jag vet inte varför.
Jag vet inte varför jag logiskt kan tänka så, men inte
känna. Varför det bränner, svider, får mig att känna mig mindre.
Kanske för att jag i mitt sinne bara blir en av flera, och
jag vill vara den speciella, unika.
Ibland funderar jag över mitt behov att vara The One.
Hur kan jag kräva att vara allt för någon? Hur kan jag ta på
mig det ansvaret, försöka uppfylla det? Vilken känsla av otillräcklighet borde
inte det ge?
Jag är min egen en stund igen, avvaktar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar