Submission to a polymaster- the dilemma

Det finns ett stort dilemma i undergivenheten, har jag insett.
Under det år som gått har jag vänt och vridit på mitt monogama behov, mitt behov av bekräftelse och min djupa sorg över att inte kunna vara det min Master behöver- länge trodde jag att det handlade om svartsjuka, något jag aldrig upplevt tidigare.

Att varken mono eller poly är någon garanti för relationens fortgående är klart, att leva i en intensivt intim relation handlar om så mycket mer än relationsformen. Båda varianterna har fällor, båda varianter kräver ansvarstagande och medvetenhet.. Egentligen tror jag inte att det faktum att min Master är poly är det som gör mina tankar periodvis så svarta, väcker rasande demoner i mig.
Däremot det faktum att jag som undergiven, som slav misslyckas med min övergripande, grundläggande uppgift att göra min Master nöjd.

Det är ganska märkligt. 
Som undergiven och ägd kretsar min dag kring honom, att följa, att tjäna, att lyda. Att fylla, att göra mitt absolut yttersta för att ge, tillfredsställa honom, vara hans slav. Mitt inre, hela min kärna vibrerar kring att göra honom nöjd och belåten, fylla honom med lättja och tillfredsställelse- när jag inte lyckas, när jag slarvar eller glömmer, bestraffas jag.
När jag gör honom lycklig blir jag lycklig.
Att tjäna gör mig lycklig.

Som undergiven är mitt yttersta, ultimata mål att fylla min Master,  vara hans perfekta slav- min undergivna variant av Nirvana..

Och där ska jag, min undergivenhet, inse att jag inte kan det. Att jag inte räcker för hans behov, att jag bara fyller en del. Och vara nöjd.
Min strävan efter total tillfredsställelse för honom, mitt Nirvana, kommer jag inte att nå själv.
Jag fyller honom inte. 
Han behöver flera för att bli tillfreds, som så många andra.

Undergivenheten är ett besynnerligt fenomen.

Hon, den giriga..

Djupet..
Ett avgrundsdjupt fall, en vindlande värld, själva essensen av livet.
Han ger mig det. En spiral i vilken jag kan spinna allt snabbare, allt djupare, där jag finner nya rum hos mig själv hela tiden, nya himlar, nya universum.

Och han är där, leder mig, håller mig, visar mig..

Vår relation är en magisk, avgrundsjup tårtbit, där allt det ursprungliga, grundläggande, livsviktiga finns.
Men jag vill ha mer, jag vill ha hela tårtan.

Jag vill ha även det som finns utanför BDSM, även det som ligger utanför djupet, jag vill känna att jag finns även i de delar av hans liv som pågår runtomkring. Jag vill ha honom i min tillvaro, även i den delen av den som är vardag.
Jag vill ha honom där att diskutera med, berätta för, mina funderingar och tankar kring annat- jag kan, men jag gör det sällan om han inte kräver det. Han delar ytterst sällan med mig. I hans värld hör det inte till oss, han har inga behov av att prata om sin vardag, om det som händer runt honom mer än nödvändigt logostiskt.

Det kan gå dagar utan att jag vet hur hans tillvaro ser ut, vår kommunikation handlar uteslutande om vår D/s- relation. Jag har grunddragen i hans tillvaro, men jag vill veta så mycket mera, se världen ur hans ögon, följa, dela..

Och jag önskar så att han ville se den ur min. Att världen utanför inte bara vore en nonsensvärld som är nödvändig för att komma till den kärna han fokuserar på.

Åh, vad jag önskar.
Jag är girig. Omättlig.
Och vill uppenbarligen ha något som han lämnade för längesedan.