måste samla mig lite..

.. innan jag berättar om vårt möte och dagarna därefter.

SO blown away, en känsla som suttit i men nu svajar.
Tänk, så skönt att få landa i en balans någon gång! Att kunna njuta av det jag har, det jag får.. och ignorera resten.

On the go

Nu är jag på väg.
Till honom, efter så många veckor, känslostormar och glädjerus.

Jag berättade för honom igår hur jag upplever det här, och som jag anade hade han en annan syn. Och han kände att min resa in i den här världen går snabbare och blir djupare i högre hastighet än han trodde.
Han är varse nu.

Det här mötet blir på så många sätt avgörande, och jag kan knappt andas.
Jag längtar så oerhört, samtidigt fladdrar det i magen.
Det var så längesedan.

Jag ska njuta. Falla, slukas, få ta fram och omfamna den delen av mig själv som är så viktig för den andra.
Jag ska få lyda, tjäna, bli sedd, upplockad, använd, knullad, piskad och omhändertagen.

Otålig.

Finns det någon av er?

Någon enda av er som tar del av min tankar som kan bekräfta om mina slutsatser låter logiska eller om jag bara är en nyfödd sub med sinne för tension and drama?

Och våga inte

.. förminska det här till att jag har svårt att hantera långa perioder mellan fysiska möten.
Det har jag inte.

Jag behöver bara veta att du är där.

Jag ser.

Insikterna bara väller över mig efter den senaste veckan.

Efter mitt totala breakdown förra söndagen som jag trodde handlade blott och bart om svartsjuka, att jag jämförde mig med henne, jämförde våra relationer.
Då ditt första mail var så milt, så förstående, så fullt av hoppfullhet och ödmjuk insikt, så ödmjuk en Dom kan bli.
Där du bekräftade mig.

Jag svarade, och ditt svar på det fick jag nästa morgon.
Det var ömsom ömt och fint, ömsom nästan raljant, lite hånfullt där du förutsatte att jag visste precis hur fantastisk jag var på alla plan, om du skrev serenader och lade dig till hyllningskören skulle knappast göra mig gladare.

Jag svarade. Ett utlämnande, Gud så utlämnande!, svar där jag förklarade hur skör jag är. Hur säker jag är på mig själv i relation till mig, i mina ögon, men hur osäker jag är i relation till andra. Och framför allt till dig.
Hur jag behöver höra att jag är viktig, att jag är speciell och unik. Och VAD som är speciellt med mig.
Jag behöver bekräftas av dig.

Ett så utlämnande, långt, oerhört naket mail om mitt liv, min bakgrund, min själ som du ännu, en vecka senare, inte besvarat.

Du har skickat andra, kåta eller lättsamma, sådana som inte kräver någon energi eller eftertanke alls av dig. Du som tidigare har skrivit djupa, kilometerlånga mail till mig i princip varje natt.
Det allra mest nakna har du inte svarat på.

Jag vet att du till vissa delar har haft en jobbig vecka med mycket logistik och jetlag. Jag vet.
Ändå kan jag inte dölja min besvikelse varje morgon när jag vaknar och kastar mig över mobilen för att nu, inatt, har du väl ändå svarat? Du har säkert bara dragit ut på det för att du velat ge ditt svar tid och NU har du skrivit!
Men nej. Det har du inte.

Jag tror att du har glömt det.

Inatt kunde du inte sova, jag såg att du var inloggad vid fem imorse.
Du har säkert suttit där, vid Ds och alla dina andra sociala umgängeskanaler hela natten.
Skrivit en herrans massa meddelanden och mail. Fast inte till mig.

De senaste dagarna, ja faktiskt veckan, har jag känt att du varit långt borta.
Dina svar på mina mess har ofta varit mycket alldagliga och tvungna, det har gått lång tid mellan dem och de har inte alls känts som du.

Jag vet inte vad som hänt, om något tynger dig. Om du oroar dig för något kring mig eller kring något annat.

Däremot har jag insett så mycket idag.
Idag, igår när jag behövde dig så innerligt.
I fredags, när jag mådde så dåligt.

När jag försökte, via våra mess, att berätta hur vilsen jag är, hur jag känner att jag inte har fast mark under fötterna.
Hur alla virvlar kring undergivenheten och det som händer i min tillvaro gör mig förvirrad, hur jag inte har kvar mina gamla system och mönster för att hantera.

Då skrattade du.
Haha, du har visst mark under fötterna! Du är stark och stabil, skrev du. Och sedan fortsatte du med att berätta om någon kvinna du kommunicerade med som blivit våldtagen, förgripen på, vars vän hade tagit livet av sig och psyket och blablabla. I något sammanhang, med en koppling jag inte förstod.
Och lade till (Nä, jag har inte träffat henne) eftersom du tydligen förutsatte att det skulle vara min naturliga fråga efter en beskrivning av ett miserabelt kvinnoöde.
Den parentesen gjorde ont, H.

Jag förstod däremot att det är fånigt av mig att känna mig vilsen, att känna att jag faller.
Mina bekymmer är ingenting mot hennes, eller mot alla andras du så ofta drar upp när jag försöker visa det som gör ont i mig.
Och jag backar, direkt. Drar ihop mig som en blomma om natten, stänger.

Igår försökte jag lite igen.
Du har tidigare verkat störd över att jag inte pratar med med dig om mitt ex, om den kaos han dagligen ställer till med i min tillvaro. Bett mig lägga tyngden hos dig. Lätt irritation över att jag haft abdra till att prata med om det.

Igår när du frågade hur min dag var berättade jag hur vansinnigt arg jag var, hur han fullständigt kört över mig gällande barnlämning, hur han alltid gör så vilket du vet, hur det påverkade både mig och barnen just igår. Och hur min så efterlängtade barnfria dag gick åt till oro och eviga mobilsamtal från en orolig liten son.

Då svarade du att jag bara ska ta konflikter jag kan vinna.

Jo.
Det har jag också insett, för väldigt, väldigt längesedan.
Och när jag försökte förklara frustrationen kring den rävsax jag sitter i genom att berätta hur "konflikten" i så hög grad direkt påverkar både mig och mina barn, fick jag rådet att inte låta honom förstöra min dag. Pusspuss.

Jag tror att jag vissnade lite där och då.

Du vet min intellektuella kapacitet, H, du vet min professionella expertis.
Du vet att just det du skrev till mig i sammanhanget är banalt.
Du var upptagen av familjeliv just då, det vet jag också, men du kunde sagt SHIT, what an asshole! Och att vi skulle prata mer så snart du fick en möjlighet.
Men nej.
Och du släppte det. Jag är ju så stark, kan hantera själv. Och visst, det kan jag.
Jag ville bara ha en hand att hålla i medan tårarna rann.

Återigen fick jag en klar känsla av att jag inte är viktig, att mina bekymmer ska tas med en klämkäck klackspark.
Jag drar ihop mig, inåt.

Flera timmar senare fick jag ett mess som frågade om jag var ok. Eftersom jag inte såg det kom ett krav med en arg Domblick att jag skulle svara, att du måste veta!!
Då hade jag sedan länge släppt eftersom jag måste, eftersom jag inte fick någon famn att vila i och umgicks med min vän, och din plötsliga omsorg kändes lite akward.

Sådana stunts som exet körde den dagen gör han jämt. De gör fruktansvärt ont, påverkar min tillvaro oerhört och jag har helt enkelt fått lära mig att hantera dem, eftersom jag inte har någon att prata med om dem på riktigt.
Det här ser du inte heller, utan undrar plötsligt allvarligt om jag var ok. Som om den dagens idiotier var de allvarliga, till synes helt omedveten om att de bara är toppen på isberget.

När du var utomlands mailade vi om det. Och jag konstaterade att det händer saker i min tillvaro var dag, men att jag aldrig känner att det i vår kommunikation finns utrymme för att berätta det.
Du skrev att vi måste hitta en lösning.

Undrar när den kommer.


Jag tror kanske, H, att du verkligen ÄR en saviour som min vän tror.
Du vill egentligen inte att jag ska vara särskilt liten och hjälplös.
Du attraheras av min styrka, du vill ha den kvinnan i din tillvaro som motvikt till alla dina skadade fågelungar, som en lisa, en lättnad.
Du vill inte att mitt mörker ska vara så djupt, du vill att jag även helt naken ska vara den imponerande kvinna du vill att jag ska vara. Kanske som en bekräftelse.

Som alla andra.

Du pratar om att "när jag äger dig kommer.."som en bekräftelse för mig att du menar allvar, att du ser en framtid. Att du en gång kommer att äga mig, någonstans down the road.
Och jag skulle gärna överlämna mig. Nyckeln till mig.
Om du såg mig.

Du attraheras av tanken på att äga en stark och stabil kvinna, att någon med ett fantastiskt liv och bra fungerande socialt liv och vardag lämnar sig åt dig, låter dig ta kontrollen TROTS att hon egentligen mycket väl klarar av det själv.
Som motvikt till de, säkert även de fantastiska å olika sätt, skadeskjutna kvinnor som hänger runt din hals och som du bygger upp från grunden. Hur starka de än till sist blir är de inte klara så länge de fortfarande måste kasta ett oroligt öga för att bekräftas av din blick innan de går ut på scenen.
Och då släpper du dem för att börja om på nytt med någon annan.

Du är beroende av de kvinnorna, ditt ego är.
Där du får vara stor och fantastisk på alla sätt, så makalöst imponerande, kraftfull och intellektuell att de tacksamt ligger för dina fötter.
Ohöljd dyrkan.

Men du vill ha en sådan som jag också.
För att ytterligare smeka egot, känna dig som en vinnare.
Som alla andra män jag någonsin mött.

Åh, vad jag hoppas att jag har fel.
Herregud, vad jag hoppas.

Jag kommer inte att våga berätta om de här tankarna för dig.
Då kommer du att släppa mig helt, och om bara någon dag ska jag äntligen få träffa dig igen efter alla veckor.
Få känna tyngden av kedjan, dina starka bestämda händer, dina tänder, din wand, din blick, din makalösa kuk, känna hur du betvingar mig, ser mig i glasklart ljus för en stund, känna hur jag är centrum i ditt universum för ett par timmar.
Piskar mig, herregud, piska ur mig allt det svarta, allt som gör ont.
Så att jag får vara alldeles hel en liten stund, krya ihop mot ditt bröst och låtsas att det faktiskt äntligen finns någon som ser och tar emot mig.

Jag längtar så att hela min kropp värker.
Jag måste få uppleva det, annars går jag under.

Det är nog så.

Jag kan inte öppna dammluckorna, komma nära och visa dig allt du vill att jag ska om du sedan lämnar mig att hantera allt det sätter igång ensam.

"Let me tell you a story about a girl..

..who seemed to be the strongest in the world."

I samma ögonblick jag såg henne då för så länge sedan visste jag att hon var en urkraft. 
Hennes väsen var länken mellan jord och himmel, hennes ögon betvingade elden och drev haven.
Alla älskade henne. Även de som hävdade motsatsen, de älskade att avsky henne för hon var allt de inte var.

Och själv hade hon ingen aning. 
Hon visste inte hur hon påverkade oss andra, visste inte vilken styrka hon gav, hur hon plockade upp oss en efter en för att borsta av oss dammet och ställa oss på fötter igen.
I en värld, en tillvaro som dömde oss utifrån normer som låg helt utanför vår trygga barndoms white picket fence var vi på olika sätt dömda att gå under tills hon kom. 
Och själv hade hon ingen aning. Hon bara gjorde, var sitt fantastiska urkraftsjag och såg alla, berörde alla medan hon jobbade på, strävade vidare efter sina egna mål som var så annorlunda från våra.

Hon lät inte ramen bestämma bilden som vi gjorde, hon skapade en egen ram. En egen bild som blev hennes, anpassade sig inte till något utan gjorde allt på sitt sätt. 
Så naturligt att ingen ens ifrågasatte det.

Hon kämpade.
Mot sina inre pekpinnar och tvivel- hon var inte mer hårdhudad än vi andra och tog åt sig allt som sades runt henne, om henne i lika stor utsträckning som vi- men hon kämpade.
Hon värdesatte den hon var och lät sig inte förblindas av det branschen ville att vi skulle ersätta det med, hon höll kvar sitt själv. 
Sin urkraft.

Jag vet hur hon kämpade, jag var en av de få hon släppte nära.
Jag vet att hon ibland var full av tvivel, liten som en fågelunge nyss utsparkad ur boet förtvivlat väntande på att någon skulle lyfta upp henne i en varm, stark hand. 
Hon tog sig upp själv. Hon kämpade. Hon utmanade och såg till att vinna, byggde hela tiden sin inre styrka till den var en stor, stark borg. Utan hjälp, ty de gånger någon på allvar tänkte lyfta henne och hon slappnade av för att låta dem kom aldrig handen. Den bestämde sig för att hon som var så stark nog ordnade det själv, hon borde ju veta hur stark hon var. En klapp på huvudet, kanske.
Inte mer.

Så hon tog sig upp, alltid med de sista krafterna, dem hon så innerligt hade velat slippa att ta till.
Och omgivningen ropade: 
"Hurra, se, du kan ju! Du behöver väl ingen hjälp, du som är så stark! Vi ägnar oss åt varandra istället, för vi är så svaga och kommer aldrig att klara det du nyss gjort, vi behöver hjälp. Gärna din!"

Och när man bär mycket blir man stark, det vet vi. 
Starkare och starkare blev hon, hon bar och bar, och om någon av hennes styrkor vacklade visste hon att ingen hjälp, inte heller förståelse fanns att vänta. Det liksom bara förutsattes att hon skulle klara sig själv.
Hon var stark mentalt, intellektuellt, hon var vacker, duktig och klok.

Hon behövde ingen hjälp, hon behövde aldrig vila och hon fick inte visa svaghet, då blev den ifrågasatt och folk rynkade på näsan- "som hon gör sig till!"

Varje man hon träffade, hur stark, klok och medveten han än var hamnade där till slut. I tron att hon inte behöver hjälp, att hon inte behöver bekräftelse- hon måste ju veta hur makalös hon är, hon måste tycka att hon är fantastisk, herregud alla fjäskar ju för henne! 
Alla som ville sola sig i hennes glans sjöng hennes lov i korus, och de starka, kapabla trodde att det var den bekräftelsen hon ville ha.

Det var det aldrig.
Ytlig bekräftelse från de som bara vill åt företeelsen, inte hennes väsen, berörde henne överhuvudtaget inte.
Det hon så förtvivlat behövde var att FÅ VETA från dem hon älskade och respekterade att hon var underbar i deras ögon. Att hon var värd. Att hon var speciell för dem. Att hon också fick vara liten, slippa vara så stark, smart, stabil och kapabel hela tiden, att de såg henne. 
Hela henne.

Det gjorde de aldrig.
Hon trodde det ibland, men det visade sig vara fel.

Med åren kände hon en allt större förtvivlan, en växande frustration och känsla av hopplöshet.
Trots hurraropen, de viftande flaggorna och publikens viskningar till varandra att "hon klarade det här OCKSÅ, herregud vilken stark kvinna! Hon klarar ju allt!" kände hon sig osedd. Eller kanske just därför.
Ingen såg hur hon kämpade, hur mycket det kostade att vara så stark, stabil och kapabel.
Ingen förstod hennes behov av att få vila, liten och blottad i trygg förvissning om att hon var säker, togs omhand.

Hennes äktenskap gick överstyr- ännu en man som inte stod ut med hur kapabel hon var och fullständigt ignorerade hennes vädjanden om att få vara liten och mänsklig- och flickan upptäckte att det fanns en värld där hon skulle kunna få vila.

En värld som alltid funnits i hennes inre, som hon ovetandes snuddat vid många gånger men som hon inte förstått var en hel värld. Hon hade inte förstått att det var behovet som ruskade i henne.

Hon upptäckte undergivenheten.
Att få vara precis så liten hon alltid längtat efter, att bli hållen trygg, accepterad för hela sin person, uppskattad och kärleksfullt omhändertagen genom både starka och svaga delar.

Hon var i ett lyckorus, äntligen!
Hon läste allt hon kunde, skapade profil i communityn och hoppades så att Han skulle se, hitta någon som faktiskt kunde hantera hela henne utan att skrämmas.

Där fanns gott om samma män som kretsat runt henne i hela hennes liv, nu förklädda till dominanta.
Där fanns andra, bra män som hon dock snabbt insåg inte hade den kapacitet hon letade efter.

Och så kom Han.
Genuin, stark, erfaren och talade direkt till hennes inre.

Hon tvekade länge, orolig för att släppa det som alltid varit hennes räddningsplanka, hennes livboj.
Men hon skulle. 
Han lockade, manade, ropade att hon skulle komma, han skulle ta emot!

Och det gjorde han, på vissa sätt. 
Till en början.
Han skrapade och skrapade på ytan för att locka fram henne, det hon inte gärna visade av rädsla att sedan lämnas, att inte förstås och inte bli mottagen.
Men hon började mjukna inför han ihärdighet, hans fasthet.
Vissheten sipprade in i henne, han skulle stå fast.

Hon vågade börja tro, hon blundade och hoppade.

Kaos längs vägen.
I synnerhet kring hans flersamhet och det faktum att hade en djup relation var svår för henne att ta. Hur skulle hon veta att han kunde ta emot henne och inte just i landningsögonblicket vända sig bort för att fånga även den andra? Hur skulle hon kunna lita på att allt hon skulle släppa lös inom sig själv skulle hitta en hamn, att den inte skulle vara stängd just den kvällen för att Han var på äventyr med sin så behövande sub?

Hon slet med sina tankar och känslor. Hårt och tungt.
Hon övertygade sig själv, Han skulle klara det.

Och hon lät sig fortsätta att falla fritt.

Men Han förstod inte.
Han förstod inte hennes behov, vilken spiral aktiverande av undergivenheten dragit in henne i som hon inte kunde hantera då hon släppt sin gamla, fast mark genom hoppet, en spiral som slungade henne allt djupare neråt i en vansinnig takt. 
En fantastisk spiral om Han hållit henne i handen och inte bara tittat till henne då och då.

Han förstod inte vad han satte igång, och att hon inte orkade hantera allt själv längre. Hon ville ha hjälp, och hon hade för första gången litat på den hjälpen.

Men Han var inte riktigt där, Han, som bad henne att inte jämföra sig med Hans andra relation gjorde precis det.
Han utgick ifrån att hon som var så stark och stabil stod fast på marken till skillnad från Hans andra sub, den som genomlevt ett helvete och behövde Honom för att alls hålla sig upprätt.

När hon försökte lyda Hans uppmaning och öppna sig, berätta om att det som tärde henne så, om det som hade blivit hennes vardag fick hon en klapp på huvudet. Och samma antagande som alla andra gjorde, att hon var så stark och fin och behövde inte mer.
Beundransvärd.

Han finns inte där för henne, inte på riktigt.

Den här historien berättade min vän för mig igår.
Min vän som känner mig väl på många sätt, som ser och förstår var jag är någonstans nu.
Min vän som är Dom. Och som tycker att Han verkar vara oerhört seriös och vid första anblick absolut kapabel att ta han om mig, men som i hjärtat är en Saviour. En Dom som plockar upp riktigt skadade fåglar och helar dem, låter dem växa sig starka och berusas av den makten.

Min vän tror att Han drömmer om att dominera en kvinna som mig, men jag är för stark, för utmanande och ger honom inte den kicken genom att resa mig från fullständig aska han behöver, för jag ligger inte i aska. Den effekten kan han aldrig få av mig.

Däremot kan han få min enorma urstyrka, om han bara insåg att han skulle låta mig vara så oändligt liten och fullföljde det. Om han insåg djupet av mitt behov och inte utgick ifrån att jag är så mycket mer kapabel än jag är.
Om han insåg att jag behöver bekräftelse, i synnerhet från Honom som jag blottat min själ för.

Jag klarar inte allt själv.
Och besvikelsen den här gången är så oändligt mycket större än den någonsin har varit.


Kanske har min vän rätt.

"You need handling, constant", he says.

Att vilja våga.

Jag tycker om tanken på flersamhet, jag tycker om själva begreppet.
Att ha flera relationer oberoende av varandra, att känna gränslöst, att inte ha ett känslokapital som ska fördelas.
Att låta relationer utvecklas, levas och investeras i, att låta flera personer vara sådär oändligt nära.
Utan att de konkurrerar med varandra.

Jag undrar bara hur jag kommer dit?
Hur tar jag mig till den känslan genuint och ända in i själen?
Det är stora begrepp för någon som aldrig reflekterat kring annat än monogami. I alla fall om man fungerar som jag.

Jag vill dit. Jag vill känna så, generöst mot både mig själv och andra, känna hur Hans njutning i samvaro med någon annan inte tar själ och energi från min.
Hur min samvaro med någon annan inte tar udden av min känsla för Honom, där och då.

Det rimmar så bra med hur jag fungerar i alla andra sammanhang, hur jag resonerar och ser på livet. Min filosofi, min betraktelse.
Att inte ha äganderätt till någon, att inte ha en massa regler och förordningar kring hur man ska känna, älska.
Att inte hela tiden på olika sätt, ofta outtalade, bevisa.

Att bara göra det.
Fri, oberoende och jublande, låtan känslan vara den viktiga, valet.
Att välja utan att välja bort annat som plikt, förutsättning.

Jag önskar så att den där känslan jag har kring hur jag förminskas av Hans relationer försvinner, slukas, äts upp- jag vet att den på så många sätt är en social konstruktion, att jag helt enkelt har blivit matad sedan barnsben av ett samhälle byggt på monogami.
Tanken på att man genom att välja bort andra visar sin kärlek. Man väljer, och om jag blir vald måste jag ju vara helt perfekt.
Och sedan håller man sig till det valet, stoiskt förnekande alla andra känslor, benhårt engagera sig i den enda.
Tills det inte går längre och man hittar en ny enda. Och igen. Och igen.
Om de inte avbryts av otrohet, då uppbrott är så totala och otäcka att man bara inte orkar, men vill ha andra ändå.

Jag vill känna.
Jag vill verkligen dit, där alla relationer är lika viktiga och självklara, där individen och respekten är utgångspunkten.

Jag vet ännu inte om det är mer möjligt om alla inblandade känner varandra. Om jag känner, och tycker om de andra Han träffar. Att jag kan le lite för mig själv när jag vet att de ses, glädja mig åt att de har det bra.
Kanske är det lättare om jag inte behöver bygga en bild av dem i mitt inre, en bild där de är så mycket bättre än jag, så mycket mer tilltalande och rätta för Honom.

Allra enklast vore naturligtvis att inte tänka på dem alls, men jag tror inte att det är möjligt.

Ny ordning..

…fortfarande i relation med Honom.
Men.. då den är flersam träffar jag en ny älskare i eftermiddag.

Ny variant, kanske det jag behöver.

Tillintetgjord.

Förmodligen av mig själv.

Genom min oförmåga att se, att förstå hur generöst man kan bemöta varandra, genom min jämförelse av vår relation med hans andra.

Jag försöker inse att sista gången jag mötte honom, här, för tre veckor sedan, de makalösa timmarna som kändes som en fantastisk början… i verkligheten var sista gången.

Just nu sitter jag vid skrivbordet utanför mitt sovrum och ser sängen.. där han tagit mig i verkligheten, där han tagit mig i min fantasi, i mina drömmar var natt.
Där jag legat och väntat på tillstånd att få orgasm, stirrat på mobilen och nästan betvingat den för att få ett svar, där jag givit honom de morgonorgasmer han krävt av mig.

Där jag inte en enda kväll under hösten somnat utan hans blick på mina näthinnor.

Nu är han borta.
Och alla min svarta, ovackra känslor har ingenstans att ta vägen, därför öser jag ut dem här.

Jag skäms så oerhört, känner mig så naiv och barnslig, skäms för att jag inte kan vara så stor som han utgick ifrån att jag var.
Jag är en liten, ensam prick i universum.
Det är mitt värde.

Den stolta, starka kvinna jag alltid varit, vild och intensiv med järnvilja och en fantastisk integritet som klarat precis allt..
är borta.

Kvar är en liten, förintad av min egen oförmåga, en självutplånande prick.
Utan styrning, utan riktning.

Det är över.

Jag har våndats, kastats mellan eufori, insikt om att det är här jag ska vara, hittat mitt element, mitt jag, och fullständigt kaos.
Ett kaos så stort att jag har vrålat åt vinden i ett desperat försök att hantera det, men förgäves.

Han var så rätt. Är så rätt.
På alla sätt jag bara kan föreställa mig, på alla sätt jag överhuvudtaget kan komma på.
Han var den absolut bästa för att visa mig den här världen, den nivå jag just nu känner mig säker på att jag aldrig kommer att nå igen, att jag aldrig kommer att hitta.
Men jag klarade inte flersamheten. Jag klarade inte att Han fann precis samma njutning, om inte större, hos någon annan, samtidigt.
Att Han behöver det.

Jag avslutade vår relation i eftermiddags.
Full av insikt, med ett gapande stort hål och en själ som känns som om den håller på att förtvina- hur kan någon komma så nära på bara några månader?

Precis det jag var så rädd för när jag släppte in Honom hände. Min rädsla för att bli skadad, för att inte duga, för att inte vara nog.
Ändå gjorde jag det.
Ändå tog jag språnget, satsade, ville gå in i den här välden med alla förutsättningar, rakryggat, till fullo.
Och jag blev skadad. For illa, blottade ett jag som inte var nog, som aldrig kommer att bli det. För Han fungerar inte så, Han får inte nog.
Av en person, ja, men det räcker inte för honom.

Han utgav sig aldrig för att fungera på något annat sätt än han gör.
Han lurades inte.
Och jag visste inte vad jag gav mig in i. Jag visste inte vilken oerhörd förändring det skulle skapa hos mig, hur viktig Han skulle bli.

Att jag aldrig skulle komma Honom lika nära som Han kom mig.
Att nog ingen gör det. Kanske hon.
Men inte jag. Absolut inte jag.

Jag ÄR undergiven.
Jag vill fortsätta att lära mig njuta av smärta.
Jag vill fortsätta min resa in i den här världen. Hur jag ska klara det utan Honom har jag ingen aning om.
Alla kommer att jämföras med Honom, med känslan Han gav mig.

Och för Honom var det bara inledningen, början..
För mig världen.

Åh nej..

… jag föll. Rakt ner i det stora, svarta hålet igen.
Det jag precis kämpat mig upp ifrån och fyllts av glädje, längtan, tillit.

Han landade från sin långa resa igår. Vi hade en fantastisk kommunikation i fredags, han flög under natten medan jag sov och i lördagsmorse när jag vaknade låg några mail och väntade.
Sedan blev det märkligt tyst.
Några sparsamma kommentarer, en där han till slut landat hemma. En bild på stormens förödelse i hans trädgård, skickad till mig på eftermiddagen men uppenbart tagen på kvällen i mörkret- hade någon skickat den till honom tidigare?

Sedan knappt ett ljud förrän på kvällen, då ett ord meddelade att han skulle lägga sig. Han som aldrig sover. Inget svar på mitt ömma svarsmess, ett godmorgon i förmiddags. Påpekande om att det var kaos hos honom. Inget mer.
Jag skrev, bubblade på, berättade, trodde att han verkligen behövt sova för en gångs skull.
Men med en skavande känsla..

Och mycket riktigt.
Via någon annan, helt ovetandes och inte ont anandes fick jag veta att han mött henne redan igår. Inatt? Idag?

Hon var den han mötte dagen innan han skulle åka. Den han möter så snart han landat. De har en mer än årslång relation, han äger henne.
Hon dyrkar honom.
Och det känns som om det är ömsesidigt.

Vad i helvete gör jag i det här? Mig kan han klämma in om någon vecka. Och förhoppningsvis någon gång till innan han reser igen i januari.

Min integritet vrålar på mig fullständigt rasande.

Hur gör man i en sådan här situation? Han hittar ju på? Säger att han ska sova, att han är hemma? Varför?
Hur, HUR ska jag kunna känna tillit, trots att jag vet att han träffar henne, när jag inte kan känna att jag litar på vad han säger? Inte kan koppla av i mina tankar på var han är, vad han gör?

Hur löser man sådant i en flersam relation?

Han säger..

… att jag ska lita på den inverkan jag har på honom, att det han visar mig är sant, på riktigt.
Att jag ska vila i den känslan.

Att det är mellan oss, hur vi får varandra att må. Att jag ska njuta av det.

Jag försöker se det så.

Jag försöker förtränga att han efter resan nu möter mig om dryg vecka.. när möter han henne? Sitter han i detta nu och planerar deras möte?

Jag försöker känna att det inte berör mig, att det inte påverka min relation till honom, hans till mig.
Men det är inte enkelt. Inte lätt.

Jag har en lång väg kvar.

Tills vårt möte roar jag mig själv. Och ger honom mina orgasmer.
När han låter mig, kräver dem av mig.

Åh

Två veckor kvar tills jag möter honom igen.

Två veckor…. som känns som år.

Till helgen

… kommer han hem.

Det dröjer säkert ytterligare några dagar innan jag kan träffa honom, och varje timme dunkar i mig.

Helgens upplevelse med den Andre var på många sätt en vändpunkt för mig.
Insikten om att Han är så unik, så perfekt för mig, att jag inte kan hitta en sådan man hur som helst, lättvindigt. Det räcker inte att han är dominant, det är så oändligt mycket mer som måste passa- som ett pussel.
Han är en så makalös person, som gjord för mig.

Jag kommer säkert att känna svartsjuka.
Jag kommer säkert att lida av tanken på hur Han ser på den andra kvinnan, hur Han rör henne, hur Hans tid stannar när Han äger henne.. Och jag försvinner ur Hans medvetande.
Jag kämpar med det hela tiden, jag är inte van, inte gjord för det, mitt medvetande är inte så öppet än.
Men det är värt det.

Det jag får av Honom, det Han ger mig slår allt, står över allt.
Jag är hans.

Längtan..

… kan vara nästan övermäktig.

I might be classy..

..but I´m a slut in disguise.

I helgen..

Kommer den andre.

Den jag har någon sorts märklig relation med, han som jag inte riktigt kan slita mig loss ifrån.
Jag har försökt, men det håller aldrig.
Snart är vi där igen, med ett oskyldigt mess, en fråga, kolla om bandet mellan oss fortfarande finns.

Och i helgen kommer han till mig.
Ett av våra så få möten.

Jag undrar hur det kommer att kännas.
Kan jag ens? Jag vill prova, att Han har flera håller på att göra mig galen.
Nu vill jag också. Se om jag förstår känslan.

Kanske funkar det. Vi har hetsat varandra ordentligt den sista tiden, mötet kommer att bli en urladdning av enorma mått..

Jo.
Det funkar.

Han är..

…precis det jag vill ha.

Precis så ska en man vara, precis så vill jag bli berörd, hanterad, sedd..

Hans att prata, uttrycka sig, vår dialog är alldeles underbar.
Hans ord träffar rakt i mitt inre, i djupet, de får mig att växa, inse, upptäcka mig själv. I vår dialog är han så oerhört närvarande, intensiv, det är bara jag som finns.
Vi.

Våra möten är enorma, omslutande, uppslukande, brinnande. Han visar mig till nya världar var gång, och tiden mellan dem är bara transport, en lång väntan där jag ger vardagen den uppmuntran den behöver för att kunna sköta sig själv medan jag är tillsammans med honom.

När jag tänker efter finns han där hela tiden.
Precis det han säger, varför kan jag inte bara njuta av det VI har?
VI har så oerhört mycket. Jag har inte på något vis känt att jag stått tillbaka för henne, jag har inte uppfattat det så.
Å andra sidan har vi vår kontakt i strömmar under dygnet. Däremellan gör vi annat.

Ibland träffar han henne mellan dessa strömmar. Jag undrar vad han säger till mig att han gör då?
Idag försvann han i en av våra messkonversationer, var borta några timmar innan han återupptog kontakten.
Så blir det bland, men idag vet jag att det var hon som vaknade och skickade sina godmorgonmess till honom, precis som jag gör.

Jag känner inte hans närvaro idag.
Kanske är det det som gör att jag inte alltid klarar av att bara se det VI har.. Känslan av att han försvinner från mig, riktar samma fokus åt ett annat håll. Uppslukad. Brinnande. Omslutande.

Så många i den här världen vill leva så, klarar det alldeles fantastiskt och känner sig fria och sedda.
Jag vill dit, men har ingen aning om hur.

Han äger henne sedan länge.
Jag är inkräktaren, den nya, den som varken får eller ska konkurrera utan leva bredvid.

Jag vet inte om jag klarar det.

Svartsjuka

Jag lider av den.

Jag trodde verkligen, trodde, att det inte skulle göra så ont. Att jag kunde sätta mig över den, att den inte skulle komma åt mig.

Jag var osäker från början, när jag förstod att han var flersam, att han ser relationer på ett annat sätt än utifrån den norm jag kommer ifrån. Han berättade sin syn, om hur det kan finnas så många olika sorters kärlek, att en relation inte behöver utesluta eller förminska en annan, att man kan skilja på dem.

I min värld såg jag det närmast som en omöjlighet, min uppfattning och bild av en innerlig relation som verkligen kan nå de djupaste djupen, den relation där man blottar sig fullständigt och river fasader och murar kräver energi och engagemang för att ha en möjlighet att nå dit man vill.
Att ett liknande engagemang i någon annan skulle begränsa, förminska, att man inte skulle kunna lägga det hundraprocentiga engagemang i relationen och fördjupandet av den om man samtidigt gjorde likadant med någon eller några flera.
Att även om man kan känna olika sorters kärlek och ha relationer till sina barn, vänner, familj, är det en annan sorts relation och faktiskt, när man ser vänskap, behöver den många gånger någon form av engagemang för att kunna upprätthållas och ett ännu större för att växa.

Jag kände mig stark, dock.
Jag ville gå in i det här, jag ville möta honom.
Han framstod som fantastisk, varje mail vi växlade, hela vår dialog kring BDSM och våra tankar var otrolig, djup, utforskande, så personlig en maildialog någonsin kan bli.

Och jag växte för varje meddelande.
Han är så erfaren, jag är så ny, så oerfaren, men han utmanade mina tankar kring min längtan, fick mig att fundera djupare, definiera, försöka bringa klarhet.
Jag visste för lite för att kunna svara på allt, jag hade inte erfarenheten som undergiven som krävdes för att kunna utveckla mina resonemang.

Jag var tvungen att möta honom.
Även om han vid en direkt fråga berättat att ja, han hade någon viktig men inte i en monogam relation.
Han berättade det i ett annat sammanhang som i synnerhet gick ut på vilka han INTE längre hade en relation med, och jag missade det i ordflödet.
Vi har inte diskuterat det så specifikt sedan dess, mer än att han vet att jag har problem med tanken, att jag jobbar hårt med den.
Och han manar mig att jobba. Han förställer sig inte, bedyrar ingenting och jag önskar att jag kunde tänka och fungera som han.
Våra möten har varit magiska, vår dialog mellan dem intensiv och så personlig, steg för steg har han tagit sig in under min hud på ett fantastiskt sätt, steg för steg har jag börjat riva mina fasader, darrande närmat mig inre kärna.

Han äger någon.
En kvinna vars sida jag besökt ofta, anat att han i alla fall haft någon relation till tidigare, men idag, efter att ha lämnat hans hus efter en natt jag aldrig kommer att glömma, efter ett så intensivt möte att det förändrade mig och min syn på mig själv i grunden, upptäckte jag det när jag besökte hennes profil.

Bilderna på hennes ränder efter hans ST var tagna i hans sovrum. Hantlarna hon höll under EP var samma som jag sett på hans sovrumsgolv samma morgon.
Den Magic wand han fått mig att explodera i orgasmer av var hennes för några dagar sedan.
Till och med samma lakan..

Jag såg då att han kommenterat alla hennes bilder.
Och insåg att det är han som tagit dem. Alla deras kommentarer till varandra, hon som hela tiden kommunicerar med honom via sina statusmeddelanden, han som svarar..
Och ger mig, läsaren av deras kommunikation, insikten i att de har en oerhört intensiv dialog utanför forumet.
En uppslukande, daglig.
En variant av vår, men djupare, etablerad som har pågått länge, länge.
Hon beskriver deras möten, hur han är allt i hennes värld.

Smärtan började rulla igenom mig så häftigt att jag var tvungen att vika mig dubbel när jag insåg att den  jobbresa han åkte på idag, den han förberedde sig inför när jag lämnade honom imorse, är samma som hon via sin status ivrigt meddelat att hon ska på.
De har helgen tillsammans, som så många helger förr, de kommunicerar intensivt och har kommit långt och djupt.
Hon deklamerar sin kärlek till honom via dagbok och status varannan dag, han är navet i hennes tillvaro, den hon lutar sig mot, den som för henne framåt.

Jo, när jag är hos honom är han med mig etthundra procent.
Tror jag.

Han ber mig ibland att stanna kvar i sovrummet, vila, göra mig i ordning, andas, medan han går ner och lagar mat eller förbereder något.
Kliver han ur vår bubbla då och skickar samma mess till henne, håller kontakten, visar sin närvaro som han gör till mig?

Kanske påverkar hans relationer inte varandra. Kanske har han dem inte som ett skydd mot att han ska bli för engagerad, känna för mycket.
Kanske menar han varje ord han säger till mig, om mig.

Men plötsligt, efter att ha känt mig så unik, så speciell med avlägsna oroskänslor kring andra relationer utan ansikte, känner jag mig som en patient på en mottagning.
Packade han alla redskap för helgen och henne medan jag letade mig ut från gatorna runt hans hus, var redan hans tankar någon annanstans medan jag fullständigt omvälvd i ett euforiskt lyckorus försökte leta mig ut ur staden mot min vardag?
Dröjde hans innerliga svarsmess för att han samtidigt messade henne sina planer och order för eftermiddagen och helgen?

Jag inser smärtsamt, i djupet av min själ, att jag inte är redo för att ha en relation, att blotta och lämna ut mig själv till någon som är flersam.
Som samtidigt är känslomässigt djupt invovlerad i någon annan, som lyfter, leder denna andra.

Jag kommer inte att klara det här.

Kärlek..

Vilken jävla grej.

Aj.

Den enda gången

Jag tänker ofta på vårt möte..

Hur vi möttes i foajén, din hand på min ena skinka redan i hissen..

Vi kände varann så väl och ändå inte, den hisnande susningen i kroppen när jag insåg att det händer, här, nu!

Hur laddningen steg när du tog min hand och drog mig innanför dörren, som snabbt stängdes. Jag kände det där och då- dina händer som bestämt tog tag, din mun som ordlöst beordrade min att lyda..

Och jag visste.

Det var dags.

Du ledde mig in och placerade mig i mitten av rummet, innan du släppte mig och tog några steg tillbaka.. Betraktande.
Jag stod andlös, väntande, njöt av din blick.

Det är dags.

Det är dags.

En pockande längtan, en förväntan, ett avgörande.

Mitt utforskande av den del av mig som velat komma ut i ljuset, upptäckas, tas på allvar..

Och jag är individ som tänker medan jag skriver, därför skriver jag här.