"Let me tell you a story about a girl..

..who seemed to be the strongest in the world."

I samma ögonblick jag såg henne då för så länge sedan visste jag att hon var en urkraft. 
Hennes väsen var länken mellan jord och himmel, hennes ögon betvingade elden och drev haven.
Alla älskade henne. Även de som hävdade motsatsen, de älskade att avsky henne för hon var allt de inte var.

Och själv hade hon ingen aning. 
Hon visste inte hur hon påverkade oss andra, visste inte vilken styrka hon gav, hur hon plockade upp oss en efter en för att borsta av oss dammet och ställa oss på fötter igen.
I en värld, en tillvaro som dömde oss utifrån normer som låg helt utanför vår trygga barndoms white picket fence var vi på olika sätt dömda att gå under tills hon kom. 
Och själv hade hon ingen aning. Hon bara gjorde, var sitt fantastiska urkraftsjag och såg alla, berörde alla medan hon jobbade på, strävade vidare efter sina egna mål som var så annorlunda från våra.

Hon lät inte ramen bestämma bilden som vi gjorde, hon skapade en egen ram. En egen bild som blev hennes, anpassade sig inte till något utan gjorde allt på sitt sätt. 
Så naturligt att ingen ens ifrågasatte det.

Hon kämpade.
Mot sina inre pekpinnar och tvivel- hon var inte mer hårdhudad än vi andra och tog åt sig allt som sades runt henne, om henne i lika stor utsträckning som vi- men hon kämpade.
Hon värdesatte den hon var och lät sig inte förblindas av det branschen ville att vi skulle ersätta det med, hon höll kvar sitt själv. 
Sin urkraft.

Jag vet hur hon kämpade, jag var en av de få hon släppte nära.
Jag vet att hon ibland var full av tvivel, liten som en fågelunge nyss utsparkad ur boet förtvivlat väntande på att någon skulle lyfta upp henne i en varm, stark hand. 
Hon tog sig upp själv. Hon kämpade. Hon utmanade och såg till att vinna, byggde hela tiden sin inre styrka till den var en stor, stark borg. Utan hjälp, ty de gånger någon på allvar tänkte lyfta henne och hon slappnade av för att låta dem kom aldrig handen. Den bestämde sig för att hon som var så stark nog ordnade det själv, hon borde ju veta hur stark hon var. En klapp på huvudet, kanske.
Inte mer.

Så hon tog sig upp, alltid med de sista krafterna, dem hon så innerligt hade velat slippa att ta till.
Och omgivningen ropade: 
"Hurra, se, du kan ju! Du behöver väl ingen hjälp, du som är så stark! Vi ägnar oss åt varandra istället, för vi är så svaga och kommer aldrig att klara det du nyss gjort, vi behöver hjälp. Gärna din!"

Och när man bär mycket blir man stark, det vet vi. 
Starkare och starkare blev hon, hon bar och bar, och om någon av hennes styrkor vacklade visste hon att ingen hjälp, inte heller förståelse fanns att vänta. Det liksom bara förutsattes att hon skulle klara sig själv.
Hon var stark mentalt, intellektuellt, hon var vacker, duktig och klok.

Hon behövde ingen hjälp, hon behövde aldrig vila och hon fick inte visa svaghet, då blev den ifrågasatt och folk rynkade på näsan- "som hon gör sig till!"

Varje man hon träffade, hur stark, klok och medveten han än var hamnade där till slut. I tron att hon inte behöver hjälp, att hon inte behöver bekräftelse- hon måste ju veta hur makalös hon är, hon måste tycka att hon är fantastisk, herregud alla fjäskar ju för henne! 
Alla som ville sola sig i hennes glans sjöng hennes lov i korus, och de starka, kapabla trodde att det var den bekräftelsen hon ville ha.

Det var det aldrig.
Ytlig bekräftelse från de som bara vill åt företeelsen, inte hennes väsen, berörde henne överhuvudtaget inte.
Det hon så förtvivlat behövde var att FÅ VETA från dem hon älskade och respekterade att hon var underbar i deras ögon. Att hon var värd. Att hon var speciell för dem. Att hon också fick vara liten, slippa vara så stark, smart, stabil och kapabel hela tiden, att de såg henne. 
Hela henne.

Det gjorde de aldrig.
Hon trodde det ibland, men det visade sig vara fel.

Med åren kände hon en allt större förtvivlan, en växande frustration och känsla av hopplöshet.
Trots hurraropen, de viftande flaggorna och publikens viskningar till varandra att "hon klarade det här OCKSÅ, herregud vilken stark kvinna! Hon klarar ju allt!" kände hon sig osedd. Eller kanske just därför.
Ingen såg hur hon kämpade, hur mycket det kostade att vara så stark, stabil och kapabel.
Ingen förstod hennes behov av att få vila, liten och blottad i trygg förvissning om att hon var säker, togs omhand.

Hennes äktenskap gick överstyr- ännu en man som inte stod ut med hur kapabel hon var och fullständigt ignorerade hennes vädjanden om att få vara liten och mänsklig- och flickan upptäckte att det fanns en värld där hon skulle kunna få vila.

En värld som alltid funnits i hennes inre, som hon ovetandes snuddat vid många gånger men som hon inte förstått var en hel värld. Hon hade inte förstått att det var behovet som ruskade i henne.

Hon upptäckte undergivenheten.
Att få vara precis så liten hon alltid längtat efter, att bli hållen trygg, accepterad för hela sin person, uppskattad och kärleksfullt omhändertagen genom både starka och svaga delar.

Hon var i ett lyckorus, äntligen!
Hon läste allt hon kunde, skapade profil i communityn och hoppades så att Han skulle se, hitta någon som faktiskt kunde hantera hela henne utan att skrämmas.

Där fanns gott om samma män som kretsat runt henne i hela hennes liv, nu förklädda till dominanta.
Där fanns andra, bra män som hon dock snabbt insåg inte hade den kapacitet hon letade efter.

Och så kom Han.
Genuin, stark, erfaren och talade direkt till hennes inre.

Hon tvekade länge, orolig för att släppa det som alltid varit hennes räddningsplanka, hennes livboj.
Men hon skulle. 
Han lockade, manade, ropade att hon skulle komma, han skulle ta emot!

Och det gjorde han, på vissa sätt. 
Till en början.
Han skrapade och skrapade på ytan för att locka fram henne, det hon inte gärna visade av rädsla att sedan lämnas, att inte förstås och inte bli mottagen.
Men hon började mjukna inför han ihärdighet, hans fasthet.
Vissheten sipprade in i henne, han skulle stå fast.

Hon vågade börja tro, hon blundade och hoppade.

Kaos längs vägen.
I synnerhet kring hans flersamhet och det faktum att hade en djup relation var svår för henne att ta. Hur skulle hon veta att han kunde ta emot henne och inte just i landningsögonblicket vända sig bort för att fånga även den andra? Hur skulle hon kunna lita på att allt hon skulle släppa lös inom sig själv skulle hitta en hamn, att den inte skulle vara stängd just den kvällen för att Han var på äventyr med sin så behövande sub?

Hon slet med sina tankar och känslor. Hårt och tungt.
Hon övertygade sig själv, Han skulle klara det.

Och hon lät sig fortsätta att falla fritt.

Men Han förstod inte.
Han förstod inte hennes behov, vilken spiral aktiverande av undergivenheten dragit in henne i som hon inte kunde hantera då hon släppt sin gamla, fast mark genom hoppet, en spiral som slungade henne allt djupare neråt i en vansinnig takt. 
En fantastisk spiral om Han hållit henne i handen och inte bara tittat till henne då och då.

Han förstod inte vad han satte igång, och att hon inte orkade hantera allt själv längre. Hon ville ha hjälp, och hon hade för första gången litat på den hjälpen.

Men Han var inte riktigt där, Han, som bad henne att inte jämföra sig med Hans andra relation gjorde precis det.
Han utgick ifrån att hon som var så stark och stabil stod fast på marken till skillnad från Hans andra sub, den som genomlevt ett helvete och behövde Honom för att alls hålla sig upprätt.

När hon försökte lyda Hans uppmaning och öppna sig, berätta om att det som tärde henne så, om det som hade blivit hennes vardag fick hon en klapp på huvudet. Och samma antagande som alla andra gjorde, att hon var så stark och fin och behövde inte mer.
Beundransvärd.

Han finns inte där för henne, inte på riktigt.

Den här historien berättade min vän för mig igår.
Min vän som känner mig väl på många sätt, som ser och förstår var jag är någonstans nu.
Min vän som är Dom. Och som tycker att Han verkar vara oerhört seriös och vid första anblick absolut kapabel att ta han om mig, men som i hjärtat är en Saviour. En Dom som plockar upp riktigt skadade fåglar och helar dem, låter dem växa sig starka och berusas av den makten.

Min vän tror att Han drömmer om att dominera en kvinna som mig, men jag är för stark, för utmanande och ger honom inte den kicken genom att resa mig från fullständig aska han behöver, för jag ligger inte i aska. Den effekten kan han aldrig få av mig.

Däremot kan han få min enorma urstyrka, om han bara insåg att han skulle låta mig vara så oändligt liten och fullföljde det. Om han insåg djupet av mitt behov och inte utgick ifrån att jag är så mycket mer kapabel än jag är.
Om han insåg att jag behöver bekräftelse, i synnerhet från Honom som jag blottat min själ för.

Jag klarar inte allt själv.
Och besvikelsen den här gången är så oändligt mycket större än den någonsin har varit.


Kanske har min vän rätt.

"You need handling, constant", he says.