Genom min oförmåga att se, att förstå hur generöst man kan bemöta varandra, genom min jämförelse av vår relation med hans andra.
Jag försöker inse att sista gången jag mötte honom, här, för tre veckor sedan, de makalösa timmarna som kändes som en fantastisk början… i verkligheten var sista gången.
Just nu sitter jag vid skrivbordet utanför mitt sovrum och ser sängen.. där han tagit mig i verkligheten, där han tagit mig i min fantasi, i mina drömmar var natt.
Där jag legat och väntat på tillstånd att få orgasm, stirrat på mobilen och nästan betvingat den för att få ett svar, där jag givit honom de morgonorgasmer han krävt av mig.
Där jag inte en enda kväll under hösten somnat utan hans blick på mina näthinnor.
Nu är han borta.
Och alla min svarta, ovackra känslor har ingenstans att ta vägen, därför öser jag ut dem här.
Jag skäms så oerhört, känner mig så naiv och barnslig, skäms för att jag inte kan vara så stor som han utgick ifrån att jag var.
Jag är en liten, ensam prick i universum.
Det är mitt värde.
Den stolta, starka kvinna jag alltid varit, vild och intensiv med järnvilja och en fantastisk integritet som klarat precis allt..
är borta.
Kvar är en liten, förintad av min egen oförmåga, en självutplånande prick.
Utan styrning, utan riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar