Att ha flera relationer oberoende av varandra, att känna gränslöst, att inte ha ett känslokapital som ska fördelas.
Att låta relationer utvecklas, levas och investeras i, att låta flera personer vara sådär oändligt nära.
Utan att de konkurrerar med varandra.
Jag undrar bara hur jag kommer dit?
Hur tar jag mig till den känslan genuint och ända in i själen?
Det är stora begrepp för någon som aldrig reflekterat kring annat än monogami. I alla fall om man fungerar som jag.
Jag vill dit. Jag vill känna så, generöst mot både mig själv och andra, känna hur Hans njutning i samvaro med någon annan inte tar själ och energi från min.
Hur min samvaro med någon annan inte tar udden av min känsla för Honom, där och då.
Det rimmar så bra med hur jag fungerar i alla andra sammanhang, hur jag resonerar och ser på livet. Min filosofi, min betraktelse.
Att inte ha äganderätt till någon, att inte ha en massa regler och förordningar kring hur man ska känna, älska.
Att inte hela tiden på olika sätt, ofta outtalade, bevisa.
Att bara göra det.
Fri, oberoende och jublande, låtan känslan vara den viktiga, valet.
Att välja utan att välja bort annat som plikt, förutsättning.
Jag önskar så att den där känslan jag har kring hur jag förminskas av Hans relationer försvinner, slukas, äts upp- jag vet att den på så många sätt är en social konstruktion, att jag helt enkelt har blivit matad sedan barnsben av ett samhälle byggt på monogami.
Tanken på att man genom att välja bort andra visar sin kärlek. Man väljer, och om jag blir vald måste jag ju vara helt perfekt.
Och sedan håller man sig till det valet, stoiskt förnekande alla andra känslor, benhårt engagera sig i den enda.
Tills det inte går längre och man hittar en ny enda. Och igen. Och igen.
Om de inte avbryts av otrohet, då uppbrott är så totala och otäcka att man bara inte orkar, men vill ha andra ändå.
Jag vill känna.
Jag vill verkligen dit, där alla relationer är lika viktiga och självklara, där individen och respekten är utgångspunkten.
Jag vet ännu inte om det är mer möjligt om alla inblandade känner varandra. Om jag känner, och tycker om de andra Han träffar. Att jag kan le lite för mig själv när jag vet att de ses, glädja mig åt att de har det bra.
Kanske är det lättare om jag inte behöver bygga en bild av dem i mitt inre, en bild där de är så mycket bättre än jag, så mycket mer tilltalande och rätta för Honom.
Allra enklast vore naturligtvis att inte tänka på dem alls, men jag tror inte att det är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar