Vart ska vi?

Jag har haft fantastiska möten med H.

Overkligt magiska, underbara möten där min undergivenhet tagit sig nya former och uttryck, där Han lett mig djupare, där jag upplevt mer smärta och njutning än jag någonsin trodde att jag skulle kunna hantera.

Och jag har njutit av varje sekund.

Jag har fått bekräftelse,  haft makalösa mailutbyten och smsdialoger, Han har på så många sätt berättat utifrån sitt försiktiga sätt att uttrycka just sådana saker att jag på många sätt är unik.

Att jag skapar en känsla i honom han inte känt på många år, oavsett hur många relationer han haft.

Jag har slickat i mig, låtit mig omvälvas och tagit till mig. Känt mig lugn, trygg.

Jag har piskats, rappats, blivit duktigt munknullad och gjort stora framsteg med att ta emot honom långt, djupt ner i min hals.

Jag kämpar, vill, försöker för jag vet att han njuter så av det.

Och jag njuter av den totalt ägda känsla det ger mig.

Jag har blivit tagen hårdare än jag någonsin trott vara möjligt, analknullad på de mest fantastiska sätt med en sådan lyhördhet för min rädsla och en sådan omsorg att jag nästan varit gråtfärdig.

Ändå skaver det någonstans.

Någonstans gnäller min självkänslas prudentliga förkläde om huruvida det verkligen är så som han säger.

Och vad det egentligen innebär.

Är jag så speciell, eller är det en listig väg att få mig att ge upp försvaren?

Hans andra relation fortgår, det har han gjort klart och tydligt.

Jag dealar med det så gott jag kan, och många dagar fungerar det. Andra, när bilder från deras möten dyker upp i bildgallerierna på Darkside vill jag bara kräkas.

Jag ser hur nya vackra kvinnor läggs till bland vännerna, kanske är han deras mentor. Kanske vill han bygga upp fler relationer.

Tvivlen gnager.

Ibland blir jag liten och ledsen, skälvande och darrande.

Ibland blir jag stark och rasande. Sätter näsan i vädret och låter blicken låga, känner med hela mitt väsen att det här är mer än jag egentligen kan acceptera.

Han äger mig inte.

Men hans intentioner är att en dag göra det, och jag blir allt mer kluven till om jag verkligen är gjord för det. Är det en sådan relation jag vill ha?

Bara det faktum att jag kan bli rasande över att jag förutsätts att inte träffa andra- om det behovet skulle uppstå ska jag kommunicera det med honom så löser vi det- men han gör exakt precis som han vill.

Det ingår i D/s dynamiken, hans makt och rätt vs min undergivenhet.

Och i mig lågar det.

Det är inte på något vis så att han ligger runt, tar för sig och härjar hur som helst- inte alls.

Men den skeva fördelningen verkar inte riktigt fungera för mig. Kanske behöver jag träffa andra för att lättare hantera hans flersamhet.

Jag funderar också på huruvida jag egentligen är undergiven även utanför våra möten. Utanför sängen.

Så många gånger skulle jag bara vilja vara med honom, känna honom, utan att det hela tiden ramlar över i en dominant situation.

Kanske är jag livsstildominant, som jag upplever mig själv när jag i all övrig vardag är autoritär och on top of, ganska imponerande på många sätt och med den där naturliga instinkten att kontrollera och målmedvetet jobba mig dit jag vill.

Vill jag egentligen ha en relation till honom som vid varje möte innebär underkastelse?

Jag vet inte.

Vi är båda intellektuella, verbala och kommunikativa individer som har vibrerande otroliga dialoger via text.. Kanske skulle jag vilja ha en del av det även när vi ses.

Många tankar. Jag låter dem formas, känner in, känner efter.

Jag vet att han är den mest fantastiska man jag någonsin mött, även utanför dominansen. 

Människan, individen, mannen.