Reflektion.

För tillfället finner jag mig själv i ett konstigt, tveksamt tillstånd.

Han är utomlands och vi kommunicerar uteslutande via text, men jag märker att jag är….. avvaktande. På något vis tillbakadragen.

Jag vet att det räcker med ett intensivt, känsloladdat mail från honom för att dra mig härifrån, ur känslan, men ännu är jag här. Tänker. Förhandlar med mig själv. 

Överväger, överlägger, begrundar.

En märklig känsla efter månader av intensiv intensitet, känslosamhet, kast mellan eufori och djupa avgrunder.

Jag känner intensivt, jag fungerar så.

Eller inte alls, mina känslor är i princip alltid levande, där, omvälver mig.

Jag har stor energi, men också ett stort lugn- jag balanserar dem utifrån situationen och vad jag behöver.

Relationen med H har påverkat den balansen på många sätt, jag har slungats in i intensiteten på ett sätt jag aldrig upplevt, ner i dalar jag sällan skådat.

Oftast är jag ganska avvaktande i nya relationer, om jag känner att de kan bli viktiga, om de kan komma att betyda mycket för mig och innebär att jag måste plocka fram den där tilliten som jag har så svårt att släppa utanför mig själv.

Jag avvaktar, dröjer, drar ut på, när relationen börjar komma nära backar jag ofta ett par steg för att samla mig, försöka tänka klart innan jag kanske, men bara kanske, stiger fram och ger mig in i.

Jag kan bli förälskad, berusad av inledningens intensitet, men jag falnar ofta snabbt, ser igenom, tröttnar och blir mycket, mycket sällan kär.

H vände upp och ner på allt det där.

Jag var försiktig till en början, tassade runt mig själv och försökte se vad det här var, separera jublet över att äntligen ha funnit någon jag så fullt ut kunde respektera som dominant och den reflekterande del av mig som alltid är vaken vid nya relationer.

Jag blev alldeles tagen av mannen, hans tankar, hans sätt att fundera och hans syn på livet och sig själv i det långt innan jag lät honom nå mig som dominant.

Hans första mail fick mig att räta på ryggen och fokusera blicken- det var första gången jag gjorde det sedan jag hittade Darkside.

Han skrev varken mycket eller något särskilt, det var tonen. Ordvalen. Hur han närmade sig mig. Och sedan hur vår dialog snabbt byggdes upp, blev djup och omfattande.

Ur min synvinkel, det är ett av mina stora ständiga tankeskuggor i det här- han kanske brukar ha sådana dialoger, för honom kan det vara vardag. 

För mig var det helt fantastiskt, jag har aldrig mött någon som jag kan kommunicera med på det sättet, den mentala nivån.

Vårt första möte blev abrupt avbrutet, men jag hade fått känslan.. Han hade mig.

Inte bara mentalt, min uppmärksamhet, fokus och tanke, utan även fysiskt.

Vårt andra möte, hos honom, blev för mig ingången till en helt ny värld, med alla tankar och känslor det innebar.

För honom var det antagligen bara andra mötet, och det är en tanke jag inte riktigt kan bli av med, en del i obalansen som plågar mig- för mig vänder det här min värld fullständigt upp och ner, honom påverkar det, absolut, men han har varit här förr, det är inte livsomvälvande. Det gör naturligtvis att han kan se allt så mycket klarare, se resan, stegen medan jag bara virvlar omkring och tycker att varje steg, varje möte är det mest fantastiska någonsin.

För jag ser inte vart jag ska, vad som ligger framför på samma sätt som han.

Vår inledning har varit helt enorm, makalös, fantastisk i min värld.

Kanske är det så att jag nu någonstans har landat på en klipphylla mitt i fallet, hinner ikapp mig själv och det som händer och ger mig möjlighet att reflektera över vad jag upplevt och vart jag vill, tar in och känner efter.

När det gäller undergivenheten är det så, absolut.

Kanske även när det gäller hans flersamhet, det livsval han gjort.

Och var jag hamnar i den, vad det innebär för mig när alla mina instant direktreaktioner hunnit lägga sig- mina ups and downs har kanske för en stund planat ut och sjunker in.

Jag går hela tiden med vetskapen om deras möte när han kommer hem, att hon väntar och räknar dagar, att han skriver till henne när vi avslutat vår konversation eller innan vi påbörjar den.

Och egentligen, som han menar, vad spelar det för roll? För OSS? Det påverkar inget. Känner han.

Jag känner sorgen när jag inser att han precis nu sitter i en dialog med henne som får honom att må precis lika bra som han nyss gjorde med mig.

Tankarna får mig att känna mig småsint, ogin, varför skulle det vara fel att dela med andra?

Han säger att det är under min värdighet att tänka så, explicit i detaljer.

Kanske är det det. Men då är jag ovärdig mig själv, för jag kan inte låta bli.

Jag vet inte varför.

Jag vet inte varför jag logiskt kan tänka så, men inte känna. Varför det bränner, svider, får mig att känna mig mindre.

Kanske för att jag i mitt sinne bara blir en av flera, och jag vill vara den speciella, unika.

Ibland funderar jag över mitt behov att vara The One.

Hur kan jag kräva att vara allt för någon? Hur kan jag ta på mig det ansvaret, försöka uppfylla det? Vilken känsla av otillräcklighet borde inte det ge?

 Han försöker gång på gång på sitt sätt förklara för mig att jag ger honom en känsla han inte upplevt på så många år.

Jag kan inte riktigt ta in det, det fastnar inte.

För en stund, ja. Sedan ser jag en bild på Darkside, att hon har skrivit ett dagboksinlägg och känslan är förlorad.

Jag är min egen en stund igen, avvaktar.