Dimmorna skingras..

Någonstans har jag börjat inse att mina känslor, mina problem, min oro och ledsamhet kanske inte egentligen utgår från problematiken monogami/ flersamhet. 
Jag har problem med det, absolut, men det är nog ändå inte själva kärnan.
Det är nog att förenkla den- jag kan inte säga att jag är monogam men försöker förvandla mig till flersam, jag kan inte riktigt definiera mig själv på det sättet. Hur en relation fungerar är nog beroende av individerna i den och deras behov, där och då. 
I just den konstellationen.

För mig handlar det om hur relationen hanteras, om respekt.
Om att vara öppen och tydlig, inta bara kring att man är flersam, som ett faktum- att inte egentligen beröra sina andra relationer överhuvudtaget, som om de inte finns, eftersom man utgår ifrån att de inte har en central roll i just VÅR relation skapar…problem.

De finns. 
Liksom interaktionen, mötena, sessionerna.
Och kommunikationen, textflödet, kontakten, intimiteten mellan oss ska hanteras genom det. Däri ligger nog problemet.
Att medan dessa möten och interaktioner med andra pågår leverera vita lögner kring vad man gör och var man är, att man är trött och måste sova när man egentligen har en intensiv, dygnslång session med någon annan är inte respekt i min värld.
Och när jag direkt får känslan av att något inte stämmer reagerar han på ett sätt som är förmanande och någonstans, snabbt nämnt i en mening, att jo, kanske fanns det också ett möte i allt han gjorde det dygnet.


Kanske är det sådant jag inte ska veta.
Men eftersom jag vet, och vet att han lägger rökridåer när han ska möta någon, jag vet att han vid våra möten så snart jag inte är i rummet via text kommunicerar med den eller de andra. Kliver ur vår bubbla, vår känsla och upprätthåller dialogen med den/ de.
För att sedan återgå till mig.
Kanske påverkar det i hans värld inte relationen mellan oss på något vis alls, för mig är det oundvikligt att han tappar en dela av känslan, närheten när han går in i någon annan.
Och framförallt är det, även här i min värld, respektlöst.

Jag känner igen tonen, ser hur hans kommunikation förändras då han möter.
Igår visste jag.
Inte för att han berättat, utan för att jag inte kunnat undgå att notera rubrikerna på hennes dagboksinlägg.
Och mycket riktigt, de små korta, klämkäcka messen kom. Med några timmars mellanrum.
Han visste att jag visste så några lögner behövdes inte igår.
Han bekräftade inte men hittade heller inte på allt han skulle göra.

Det handlar om respekt, att skapa en grund för tillit.
Att inte behöva ha känslan av att det han säger inte stämmer, stämmer det nu, gör han verkligen det, är han verkligen där?
För mig skapar det ett löjligt stort fokus på hur han kommunicerar, jag försöker analysera och inse vilket ger mig enorma dippar, ofta.

Och jag förstår varför jag inte riktigt kan ta in det han säger om mig, oss.
På vilket sätt kan jag separera det från det andra, på vilket sätt blir det mer sant än att han säger att han med sina barn när han möter någon annan?

Jag vill så oerhört gå in totalt i vår närhet, bygga upp, utveckla vår relation och min undergivenhet.
Den sliter som en fångad vildhäst i mig, vill ut, få veckla ut sig och ta sin rätta form.. Men min skavande känsla av att jag inte vet när jag kan ta in det han säger mig hindrar, stoppar.

Jag ser mycket.
Bilderna han skickar har han ofta skickat till flera, kommunikationen vi har har han garanterat haft med flera.
Egentligen är det inte så märkligt, han är en man som under många år levt sitt liv i den här världen.
Däremot, i skan av det andra, blir det ihåligt istället för underbart.

Han lever sitt liv med relationer som går omlott, separerade från varandra, med olika intensitet och syfte.
Jag tror inte att han berättar om sina andra relationer för någon av kvinnorna, de bara finns där och accepteras.
Han är diskret.
Och det är ju fint, men på något sätt när jag tittar på det utifrån blir det som ett skydd, ett sätt att inte komma någon allt för nära, att inte riskera att känna för mycket.
En distans i varje relation, som en puppetmaster som har kontroll över sina dockor, omedvetna om varandra.
Gäller det alla dominanta män som är flersamma? Fungerar det så?

Jag vet inte om jag vill vara i en relation där jag förväntas ge all min tillit, öppna mig och blotta det ingen annan någonsin sett. Tas emot mjukt och vackert, absolut, men med den underliggande känslan av att han inte kommer hamna där. Att det bara är jag, att han håller stora delar av sitt inre för sig själv.

Det är inte helt enkelt.

Han visste att JAG visste att han skulle möta henne igår.
Och tycker nog lite synd om mig, som inte kan se, inte förstår hur viktig jag är för honom.

Själv förstår jag inte hur han inte kan se hur svårt det är att tro på, då skenmanövrar och osanningar går som en röd tråd genom vår relation.
Kanske inte när det gäller det som är viktigt, men det kan jag inte veta.