torsdag 28 november 2013

I helgen..

Kommer den andre.

Den jag har någon sorts märklig relation med, han som jag inte riktigt kan slita mig loss ifrån.
Jag har försökt, men det håller aldrig.
Snart är vi där igen, med ett oskyldigt mess, en fråga, kolla om bandet mellan oss fortfarande finns.

Och i helgen kommer han till mig.
Ett av våra så få möten.

Jag undrar hur det kommer att kännas.
Kan jag ens? Jag vill prova, att Han har flera håller på att göra mig galen.
Nu vill jag också. Se om jag förstår känslan.

Kanske funkar det. Vi har hetsat varandra ordentligt den sista tiden, mötet kommer att bli en urladdning av enorma mått..

Jo.
Det funkar.

onsdag 27 november 2013

Han är..

…precis det jag vill ha.

Precis så ska en man vara, precis så vill jag bli berörd, hanterad, sedd..

Hans att prata, uttrycka sig, vår dialog är alldeles underbar.
Hans ord träffar rakt i mitt inre, i djupet, de får mig att växa, inse, upptäcka mig själv. I vår dialog är han så oerhört närvarande, intensiv, det är bara jag som finns.
Vi.

Våra möten är enorma, omslutande, uppslukande, brinnande. Han visar mig till nya världar var gång, och tiden mellan dem är bara transport, en lång väntan där jag ger vardagen den uppmuntran den behöver för att kunna sköta sig själv medan jag är tillsammans med honom.

När jag tänker efter finns han där hela tiden.
Precis det han säger, varför kan jag inte bara njuta av det VI har?
VI har så oerhört mycket. Jag har inte på något vis känt att jag stått tillbaka för henne, jag har inte uppfattat det så.
Å andra sidan har vi vår kontakt i strömmar under dygnet. Däremellan gör vi annat.

Ibland träffar han henne mellan dessa strömmar. Jag undrar vad han säger till mig att han gör då?
Idag försvann han i en av våra messkonversationer, var borta några timmar innan han återupptog kontakten.
Så blir det bland, men idag vet jag att det var hon som vaknade och skickade sina godmorgonmess till honom, precis som jag gör.

Jag känner inte hans närvaro idag.
Kanske är det det som gör att jag inte alltid klarar av att bara se det VI har.. Känslan av att han försvinner från mig, riktar samma fokus åt ett annat håll. Uppslukad. Brinnande. Omslutande.

Så många i den här världen vill leva så, klarar det alldeles fantastiskt och känner sig fria och sedda.
Jag vill dit, men har ingen aning om hur.

Han äger henne sedan länge.
Jag är inkräktaren, den nya, den som varken får eller ska konkurrera utan leva bredvid.

Jag vet inte om jag klarar det.


fredag 8 november 2013

Svartsjuka

Jag lider av den.

Jag trodde verkligen, trodde, att det inte skulle göra så ont. Att jag kunde sätta mig över den, att den inte skulle komma åt mig.

Jag var osäker från början, när jag förstod att han var flersam, att han ser relationer på ett annat sätt än utifrån den norm jag kommer ifrån. Han berättade sin syn, om hur det kan finnas så många olika sorters kärlek, att en relation inte behöver utesluta eller förminska en annan, att man kan skilja på dem.

I min värld såg jag det närmast som en omöjlighet, min uppfattning och bild av en innerlig relation som verkligen kan nå de djupaste djupen, den relation där man blottar sig fullständigt och river fasader och murar kräver energi och engagemang för att ha en möjlighet att nå dit man vill.
Att ett liknande engagemang i någon annan skulle begränsa, förminska, att man inte skulle kunna lägga det hundraprocentiga engagemang i relationen och fördjupandet av den om man samtidigt gjorde likadant med någon eller några flera.
Att även om man kan känna olika sorters kärlek och ha relationer till sina barn, vänner, familj, är det en annan sorts relation och faktiskt, när man ser vänskap, behöver den många gånger någon form av engagemang för att kunna upprätthållas och ett ännu större för att växa.

Jag kände mig stark, dock.
Jag ville gå in i det här, jag ville möta honom.
Han framstod som fantastisk, varje mail vi växlade, hela vår dialog kring BDSM och våra tankar var otrolig, djup, utforskande, så personlig en maildialog någonsin kan bli.

Och jag växte för varje meddelande.
Han är så erfaren, jag är så ny, så oerfaren, men han utmanade mina tankar kring min längtan, fick mig att fundera djupare, definiera, försöka bringa klarhet.
Jag visste för lite för att kunna svara på allt, jag hade inte erfarenheten som undergiven som krävdes för att kunna utveckla mina resonemang.

Jag var tvungen att möta honom.
Även om han vid en direkt fråga berättat att ja, han hade någon viktig men inte i en monogam relation.
Han berättade det i ett annat sammanhang som i synnerhet gick ut på vilka han INTE längre hade en relation med, och jag missade det i ordflödet.
Vi har inte diskuterat det så specifikt sedan dess, mer än att han vet att jag har problem med tanken, att jag jobbar hårt med den.
Och han manar mig att jobba. Han förställer sig inte, bedyrar ingenting och jag önskar att jag kunde tänka och fungera som han.
Våra möten har varit magiska, vår dialog mellan dem intensiv och så personlig, steg för steg har han tagit sig in under min hud på ett fantastiskt sätt, steg för steg har jag börjat riva mina fasader, darrande närmat mig inre kärna.

Han äger någon.
En kvinna vars sida jag besökt ofta, anat att han i alla fall haft någon relation till tidigare, men idag, efter att ha lämnat hans hus efter en natt jag aldrig kommer att glömma, efter ett så intensivt möte att det förändrade mig och min syn på mig själv i grunden, upptäckte jag det när jag besökte hennes profil.

Bilderna på hennes ränder efter hans ST var tagna i hans sovrum. Hantlarna hon höll under EP var samma som jag sett på hans sovrumsgolv samma morgon.
Den Magic wand han fått mig att explodera i orgasmer av var hennes för några dagar sedan.
Till och med samma lakan..

Jag såg då att han kommenterat alla hennes bilder.
Och insåg att det är han som tagit dem. Alla deras kommentarer till varandra, hon som hela tiden kommunicerar med honom via sina statusmeddelanden, han som svarar..
Och ger mig, läsaren av deras kommunikation, insikten i att de har en oerhört intensiv dialog utanför forumet.
En uppslukande, daglig.
En variant av vår, men djupare, etablerad som har pågått länge, länge.
Hon beskriver deras möten, hur han är allt i hennes värld.

Smärtan började rulla igenom mig så häftigt att jag var tvungen att vika mig dubbel när jag insåg att den  jobbresa han åkte på idag, den han förberedde sig inför när jag lämnade honom imorse, är samma som hon via sin status ivrigt meddelat att hon ska på.
De har helgen tillsammans, som så många helger förr, de kommunicerar intensivt och har kommit långt och djupt.
Hon deklamerar sin kärlek till honom via dagbok och status varannan dag, han är navet i hennes tillvaro, den hon lutar sig mot, den som för henne framåt.

Jo, när jag är hos honom är han med mig etthundra procent.
Tror jag.

Han ber mig ibland att stanna kvar i sovrummet, vila, göra mig i ordning, andas, medan han går ner och lagar mat eller förbereder något.
Kliver han ur vår bubbla då och skickar samma mess till henne, håller kontakten, visar sin närvaro som han gör till mig?

Kanske påverkar hans relationer inte varandra. Kanske har han dem inte som ett skydd mot att han ska bli för engagerad, känna för mycket.
Kanske menar han varje ord han säger till mig, om mig.

Men plötsligt, efter att ha känt mig så unik, så speciell med avlägsna oroskänslor kring andra relationer utan ansikte, känner jag mig som en patient på en mottagning.
Packade han alla redskap för helgen och henne medan jag letade mig ut från gatorna runt hans hus, var redan hans tankar någon annanstans medan jag fullständigt omvälvd i ett euforiskt lyckorus försökte leta mig ut ur staden mot min vardag?
Dröjde hans innerliga svarsmess för att han samtidigt messade henne sina planer och order för eftermiddagen och helgen?

Jag inser smärtsamt, i djupet av min själ, att jag inte är redo för att ha en relation, att blotta och lämna ut mig själv till någon som är flersam.
Som samtidigt är känslomässigt djupt invovlerad i någon annan, som lyfter, leder denna andra.

Jag kommer inte att klara det här.