Han är..

…precis det jag vill ha.

Precis så ska en man vara, precis så vill jag bli berörd, hanterad, sedd..

Hans att prata, uttrycka sig, vår dialog är alldeles underbar.
Hans ord träffar rakt i mitt inre, i djupet, de får mig att växa, inse, upptäcka mig själv. I vår dialog är han så oerhört närvarande, intensiv, det är bara jag som finns.
Vi.

Våra möten är enorma, omslutande, uppslukande, brinnande. Han visar mig till nya världar var gång, och tiden mellan dem är bara transport, en lång väntan där jag ger vardagen den uppmuntran den behöver för att kunna sköta sig själv medan jag är tillsammans med honom.

När jag tänker efter finns han där hela tiden.
Precis det han säger, varför kan jag inte bara njuta av det VI har?
VI har så oerhört mycket. Jag har inte på något vis känt att jag stått tillbaka för henne, jag har inte uppfattat det så.
Å andra sidan har vi vår kontakt i strömmar under dygnet. Däremellan gör vi annat.

Ibland träffar han henne mellan dessa strömmar. Jag undrar vad han säger till mig att han gör då?
Idag försvann han i en av våra messkonversationer, var borta några timmar innan han återupptog kontakten.
Så blir det bland, men idag vet jag att det var hon som vaknade och skickade sina godmorgonmess till honom, precis som jag gör.

Jag känner inte hans närvaro idag.
Kanske är det det som gör att jag inte alltid klarar av att bara se det VI har.. Känslan av att han försvinner från mig, riktar samma fokus åt ett annat håll. Uppslukad. Brinnande. Omslutande.

Så många i den här världen vill leva så, klarar det alldeles fantastiskt och känner sig fria och sedda.
Jag vill dit, men har ingen aning om hur.

Han äger henne sedan länge.
Jag är inkräktaren, den nya, den som varken får eller ska konkurrera utan leva bredvid.

Jag vet inte om jag klarar det.