Svartsjuka

Jag lider av den.

Jag trodde verkligen, trodde, att det inte skulle göra så ont. Att jag kunde sätta mig över den, att den inte skulle komma åt mig.

Jag var osäker från början, när jag förstod att han var flersam, att han ser relationer på ett annat sätt än utifrån den norm jag kommer ifrån. Han berättade sin syn, om hur det kan finnas så många olika sorters kärlek, att en relation inte behöver utesluta eller förminska en annan, att man kan skilja på dem.

I min värld såg jag det närmast som en omöjlighet, min uppfattning och bild av en innerlig relation som verkligen kan nå de djupaste djupen, den relation där man blottar sig fullständigt och river fasader och murar kräver energi och engagemang för att ha en möjlighet att nå dit man vill.
Att ett liknande engagemang i någon annan skulle begränsa, förminska, att man inte skulle kunna lägga det hundraprocentiga engagemang i relationen och fördjupandet av den om man samtidigt gjorde likadant med någon eller några flera.
Att även om man kan känna olika sorters kärlek och ha relationer till sina barn, vänner, familj, är det en annan sorts relation och faktiskt, när man ser vänskap, behöver den många gånger någon form av engagemang för att kunna upprätthållas och ett ännu större för att växa.

Jag kände mig stark, dock.
Jag ville gå in i det här, jag ville möta honom.
Han framstod som fantastisk, varje mail vi växlade, hela vår dialog kring BDSM och våra tankar var otrolig, djup, utforskande, så personlig en maildialog någonsin kan bli.

Och jag växte för varje meddelande.
Han är så erfaren, jag är så ny, så oerfaren, men han utmanade mina tankar kring min längtan, fick mig att fundera djupare, definiera, försöka bringa klarhet.
Jag visste för lite för att kunna svara på allt, jag hade inte erfarenheten som undergiven som krävdes för att kunna utveckla mina resonemang.

Jag var tvungen att möta honom.
Även om han vid en direkt fråga berättat att ja, han hade någon viktig men inte i en monogam relation.
Han berättade det i ett annat sammanhang som i synnerhet gick ut på vilka han INTE längre hade en relation med, och jag missade det i ordflödet.
Vi har inte diskuterat det så specifikt sedan dess, mer än att han vet att jag har problem med tanken, att jag jobbar hårt med den.
Och han manar mig att jobba. Han förställer sig inte, bedyrar ingenting och jag önskar att jag kunde tänka och fungera som han.
Våra möten har varit magiska, vår dialog mellan dem intensiv och så personlig, steg för steg har han tagit sig in under min hud på ett fantastiskt sätt, steg för steg har jag börjat riva mina fasader, darrande närmat mig inre kärna.

Han äger någon.
En kvinna vars sida jag besökt ofta, anat att han i alla fall haft någon relation till tidigare, men idag, efter att ha lämnat hans hus efter en natt jag aldrig kommer att glömma, efter ett så intensivt möte att det förändrade mig och min syn på mig själv i grunden, upptäckte jag det när jag besökte hennes profil.

Bilderna på hennes ränder efter hans ST var tagna i hans sovrum. Hantlarna hon höll under EP var samma som jag sett på hans sovrumsgolv samma morgon.
Den Magic wand han fått mig att explodera i orgasmer av var hennes för några dagar sedan.
Till och med samma lakan..

Jag såg då att han kommenterat alla hennes bilder.
Och insåg att det är han som tagit dem. Alla deras kommentarer till varandra, hon som hela tiden kommunicerar med honom via sina statusmeddelanden, han som svarar..
Och ger mig, läsaren av deras kommunikation, insikten i att de har en oerhört intensiv dialog utanför forumet.
En uppslukande, daglig.
En variant av vår, men djupare, etablerad som har pågått länge, länge.
Hon beskriver deras möten, hur han är allt i hennes värld.

Smärtan började rulla igenom mig så häftigt att jag var tvungen att vika mig dubbel när jag insåg att den  jobbresa han åkte på idag, den han förberedde sig inför när jag lämnade honom imorse, är samma som hon via sin status ivrigt meddelat att hon ska på.
De har helgen tillsammans, som så många helger förr, de kommunicerar intensivt och har kommit långt och djupt.
Hon deklamerar sin kärlek till honom via dagbok och status varannan dag, han är navet i hennes tillvaro, den hon lutar sig mot, den som för henne framåt.

Jo, när jag är hos honom är han med mig etthundra procent.
Tror jag.

Han ber mig ibland att stanna kvar i sovrummet, vila, göra mig i ordning, andas, medan han går ner och lagar mat eller förbereder något.
Kliver han ur vår bubbla då och skickar samma mess till henne, håller kontakten, visar sin närvaro som han gör till mig?

Kanske påverkar hans relationer inte varandra. Kanske har han dem inte som ett skydd mot att han ska bli för engagerad, känna för mycket.
Kanske menar han varje ord han säger till mig, om mig.

Men plötsligt, efter att ha känt mig så unik, så speciell med avlägsna oroskänslor kring andra relationer utan ansikte, känner jag mig som en patient på en mottagning.
Packade han alla redskap för helgen och henne medan jag letade mig ut från gatorna runt hans hus, var redan hans tankar någon annanstans medan jag fullständigt omvälvd i ett euforiskt lyckorus försökte leta mig ut ur staden mot min vardag?
Dröjde hans innerliga svarsmess för att han samtidigt messade henne sina planer och order för eftermiddagen och helgen?

Jag inser smärtsamt, i djupet av min själ, att jag inte är redo för att ha en relation, att blotta och lämna ut mig själv till någon som är flersam.
Som samtidigt är känslomässigt djupt invovlerad i någon annan, som lyfter, leder denna andra.

Jag kommer inte att klara det här.