På riktigt hal is.

Han är inte nöjd med min tystnad det senaste dygnet.
De korta svaren på hans sms.

Jag är rädd att han kommer att ge upp ikväll, att han om en stund när vi pratar kommer att tala om för mig att han inte kan, att vår relation inte fungerar, att han inte kan dominera någon som är så av och på som jag är.
Där vi saknar flödet.

Och jag håller med.
Jag känner att min undergivenhet inte kommer ut, inte hinner få fäste ordentligt i mina sinnen innan någon ny insikt kring hans möten eller i mina ögon typiska, frånvarande sms stör, tar mitt fokus, gör mig ledsen. Då tappar jag det, och efter att ha rett ut så mycket vi kan får vi börja om.

Naturligtvis håller det inte i längden.
Naturligtvis hämmar det min utveckling och hans dominans.
Och naturligtvis tar det så mycket kraft och energi att vår relation blir plågsam snarare än givande.

Men jag är inte redo att vara utan honom.