Det är över.

Jag har våndats, kastats mellan eufori, insikt om att det är här jag ska vara, hittat mitt element, mitt jag, och fullständigt kaos.
Ett kaos så stort att jag har vrålat åt vinden i ett desperat försök att hantera det, men förgäves.

Han var så rätt. Är så rätt.
På alla sätt jag bara kan föreställa mig, på alla sätt jag överhuvudtaget kan komma på.
Han var den absolut bästa för att visa mig den här världen, den nivå jag just nu känner mig säker på att jag aldrig kommer att nå igen, att jag aldrig kommer att hitta.
Men jag klarade inte flersamheten. Jag klarade inte att Han fann precis samma njutning, om inte större, hos någon annan, samtidigt.
Att Han behöver det.

Jag avslutade vår relation i eftermiddags.
Full av insikt, med ett gapande stort hål och en själ som känns som om den håller på att förtvina- hur kan någon komma så nära på bara några månader?

Precis det jag var så rädd för när jag släppte in Honom hände. Min rädsla för att bli skadad, för att inte duga, för att inte vara nog.
Ändå gjorde jag det.
Ändå tog jag språnget, satsade, ville gå in i den här välden med alla förutsättningar, rakryggat, till fullo.
Och jag blev skadad. For illa, blottade ett jag som inte var nog, som aldrig kommer att bli det. För Han fungerar inte så, Han får inte nog.
Av en person, ja, men det räcker inte för honom.

Han utgav sig aldrig för att fungera på något annat sätt än han gör.
Han lurades inte.
Och jag visste inte vad jag gav mig in i. Jag visste inte vilken oerhörd förändring det skulle skapa hos mig, hur viktig Han skulle bli.

Att jag aldrig skulle komma Honom lika nära som Han kom mig.
Att nog ingen gör det. Kanske hon.
Men inte jag. Absolut inte jag.

Jag ÄR undergiven.
Jag vill fortsätta att lära mig njuta av smärta.
Jag vill fortsätta min resa in i den här världen. Hur jag ska klara det utan Honom har jag ingen aning om.
Alla kommer att jämföras med Honom, med känslan Han gav mig.

Och för Honom var det bara inledningen, början..
För mig världen.