Jag ser.

Insikterna bara väller över mig efter den senaste veckan.

Efter mitt totala breakdown förra söndagen som jag trodde handlade blott och bart om svartsjuka, att jag jämförde mig med henne, jämförde våra relationer.
Då ditt första mail var så milt, så förstående, så fullt av hoppfullhet och ödmjuk insikt, så ödmjuk en Dom kan bli.
Där du bekräftade mig.

Jag svarade, och ditt svar på det fick jag nästa morgon.
Det var ömsom ömt och fint, ömsom nästan raljant, lite hånfullt där du förutsatte att jag visste precis hur fantastisk jag var på alla plan, om du skrev serenader och lade dig till hyllningskören skulle knappast göra mig gladare.

Jag svarade. Ett utlämnande, Gud så utlämnande!, svar där jag förklarade hur skör jag är. Hur säker jag är på mig själv i relation till mig, i mina ögon, men hur osäker jag är i relation till andra. Och framför allt till dig.
Hur jag behöver höra att jag är viktig, att jag är speciell och unik. Och VAD som är speciellt med mig.
Jag behöver bekräftas av dig.

Ett så utlämnande, långt, oerhört naket mail om mitt liv, min bakgrund, min själ som du ännu, en vecka senare, inte besvarat.

Du har skickat andra, kåta eller lättsamma, sådana som inte kräver någon energi eller eftertanke alls av dig. Du som tidigare har skrivit djupa, kilometerlånga mail till mig i princip varje natt.
Det allra mest nakna har du inte svarat på.

Jag vet att du till vissa delar har haft en jobbig vecka med mycket logistik och jetlag. Jag vet.
Ändå kan jag inte dölja min besvikelse varje morgon när jag vaknar och kastar mig över mobilen för att nu, inatt, har du väl ändå svarat? Du har säkert bara dragit ut på det för att du velat ge ditt svar tid och NU har du skrivit!
Men nej. Det har du inte.

Jag tror att du har glömt det.

Inatt kunde du inte sova, jag såg att du var inloggad vid fem imorse.
Du har säkert suttit där, vid Ds och alla dina andra sociala umgängeskanaler hela natten.
Skrivit en herrans massa meddelanden och mail. Fast inte till mig.

De senaste dagarna, ja faktiskt veckan, har jag känt att du varit långt borta.
Dina svar på mina mess har ofta varit mycket alldagliga och tvungna, det har gått lång tid mellan dem och de har inte alls känts som du.

Jag vet inte vad som hänt, om något tynger dig. Om du oroar dig för något kring mig eller kring något annat.

Däremot har jag insett så mycket idag.
Idag, igår när jag behövde dig så innerligt.
I fredags, när jag mådde så dåligt.

När jag försökte, via våra mess, att berätta hur vilsen jag är, hur jag känner att jag inte har fast mark under fötterna.
Hur alla virvlar kring undergivenheten och det som händer i min tillvaro gör mig förvirrad, hur jag inte har kvar mina gamla system och mönster för att hantera.

Då skrattade du.
Haha, du har visst mark under fötterna! Du är stark och stabil, skrev du. Och sedan fortsatte du med att berätta om någon kvinna du kommunicerade med som blivit våldtagen, förgripen på, vars vän hade tagit livet av sig och psyket och blablabla. I något sammanhang, med en koppling jag inte förstod.
Och lade till (Nä, jag har inte träffat henne) eftersom du tydligen förutsatte att det skulle vara min naturliga fråga efter en beskrivning av ett miserabelt kvinnoöde.
Den parentesen gjorde ont, H.

Jag förstod däremot att det är fånigt av mig att känna mig vilsen, att känna att jag faller.
Mina bekymmer är ingenting mot hennes, eller mot alla andras du så ofta drar upp när jag försöker visa det som gör ont i mig.
Och jag backar, direkt. Drar ihop mig som en blomma om natten, stänger.

Igår försökte jag lite igen.
Du har tidigare verkat störd över att jag inte pratar med med dig om mitt ex, om den kaos han dagligen ställer till med i min tillvaro. Bett mig lägga tyngden hos dig. Lätt irritation över att jag haft abdra till att prata med om det.

Igår när du frågade hur min dag var berättade jag hur vansinnigt arg jag var, hur han fullständigt kört över mig gällande barnlämning, hur han alltid gör så vilket du vet, hur det påverkade både mig och barnen just igår. Och hur min så efterlängtade barnfria dag gick åt till oro och eviga mobilsamtal från en orolig liten son.

Då svarade du att jag bara ska ta konflikter jag kan vinna.

Jo.
Det har jag också insett, för väldigt, väldigt längesedan.
Och när jag försökte förklara frustrationen kring den rävsax jag sitter i genom att berätta hur "konflikten" i så hög grad direkt påverkar både mig och mina barn, fick jag rådet att inte låta honom förstöra min dag. Pusspuss.

Jag tror att jag vissnade lite där och då.

Du vet min intellektuella kapacitet, H, du vet min professionella expertis.
Du vet att just det du skrev till mig i sammanhanget är banalt.
Du var upptagen av familjeliv just då, det vet jag också, men du kunde sagt SHIT, what an asshole! Och att vi skulle prata mer så snart du fick en möjlighet.
Men nej.
Och du släppte det. Jag är ju så stark, kan hantera själv. Och visst, det kan jag.
Jag ville bara ha en hand att hålla i medan tårarna rann.

Återigen fick jag en klar känsla av att jag inte är viktig, att mina bekymmer ska tas med en klämkäck klackspark.
Jag drar ihop mig, inåt.

Flera timmar senare fick jag ett mess som frågade om jag var ok. Eftersom jag inte såg det kom ett krav med en arg Domblick att jag skulle svara, att du måste veta!!
Då hade jag sedan länge släppt eftersom jag måste, eftersom jag inte fick någon famn att vila i och umgicks med min vän, och din plötsliga omsorg kändes lite akward.

Sådana stunts som exet körde den dagen gör han jämt. De gör fruktansvärt ont, påverkar min tillvaro oerhört och jag har helt enkelt fått lära mig att hantera dem, eftersom jag inte har någon att prata med om dem på riktigt.
Det här ser du inte heller, utan undrar plötsligt allvarligt om jag var ok. Som om den dagens idiotier var de allvarliga, till synes helt omedveten om att de bara är toppen på isberget.

När du var utomlands mailade vi om det. Och jag konstaterade att det händer saker i min tillvaro var dag, men att jag aldrig känner att det i vår kommunikation finns utrymme för att berätta det.
Du skrev att vi måste hitta en lösning.

Undrar när den kommer.


Jag tror kanske, H, att du verkligen ÄR en saviour som min vän tror.
Du vill egentligen inte att jag ska vara särskilt liten och hjälplös.
Du attraheras av min styrka, du vill ha den kvinnan i din tillvaro som motvikt till alla dina skadade fågelungar, som en lisa, en lättnad.
Du vill inte att mitt mörker ska vara så djupt, du vill att jag även helt naken ska vara den imponerande kvinna du vill att jag ska vara. Kanske som en bekräftelse.

Som alla andra.

Du pratar om att "när jag äger dig kommer.."som en bekräftelse för mig att du menar allvar, att du ser en framtid. Att du en gång kommer att äga mig, någonstans down the road.
Och jag skulle gärna överlämna mig. Nyckeln till mig.
Om du såg mig.

Du attraheras av tanken på att äga en stark och stabil kvinna, att någon med ett fantastiskt liv och bra fungerande socialt liv och vardag lämnar sig åt dig, låter dig ta kontrollen TROTS att hon egentligen mycket väl klarar av det själv.
Som motvikt till de, säkert även de fantastiska å olika sätt, skadeskjutna kvinnor som hänger runt din hals och som du bygger upp från grunden. Hur starka de än till sist blir är de inte klara så länge de fortfarande måste kasta ett oroligt öga för att bekräftas av din blick innan de går ut på scenen.
Och då släpper du dem för att börja om på nytt med någon annan.

Du är beroende av de kvinnorna, ditt ego är.
Där du får vara stor och fantastisk på alla sätt, så makalöst imponerande, kraftfull och intellektuell att de tacksamt ligger för dina fötter.
Ohöljd dyrkan.

Men du vill ha en sådan som jag också.
För att ytterligare smeka egot, känna dig som en vinnare.
Som alla andra män jag någonsin mött.

Åh, vad jag hoppas att jag har fel.
Herregud, vad jag hoppas.

Jag kommer inte att våga berätta om de här tankarna för dig.
Då kommer du att släppa mig helt, och om bara någon dag ska jag äntligen få träffa dig igen efter alla veckor.
Få känna tyngden av kedjan, dina starka bestämda händer, dina tänder, din wand, din blick, din makalösa kuk, känna hur du betvingar mig, ser mig i glasklart ljus för en stund, känna hur jag är centrum i ditt universum för ett par timmar.
Piskar mig, herregud, piska ur mig allt det svarta, allt som gör ont.
Så att jag får vara alldeles hel en liten stund, krya ihop mot ditt bröst och låtsas att det faktiskt äntligen finns någon som ser och tar emot mig.

Jag längtar så att hela min kropp värker.
Jag måste få uppleva det, annars går jag under.