… jag föll. Rakt ner i det stora, svarta hålet igen.
Det jag precis kämpat mig upp ifrån och fyllts av glädje, längtan, tillit.
Han landade från sin långa resa igår. Vi hade en fantastisk kommunikation i fredags, han flög under natten medan jag sov och i lördagsmorse när jag vaknade låg några mail och väntade.
Sedan blev det märkligt tyst.
Några sparsamma kommentarer, en där han till slut landat hemma. En bild på stormens förödelse i hans trädgård, skickad till mig på eftermiddagen men uppenbart tagen på kvällen i mörkret- hade någon skickat den till honom tidigare?
Sedan knappt ett ljud förrän på kvällen, då ett ord meddelade att han skulle lägga sig. Han som aldrig sover. Inget svar på mitt ömma svarsmess, ett godmorgon i förmiddags. Påpekande om att det var kaos hos honom. Inget mer.
Jag skrev, bubblade på, berättade, trodde att han verkligen behövt sova för en gångs skull.
Men med en skavande känsla..
Och mycket riktigt.
Via någon annan, helt ovetandes och inte ont anandes fick jag veta att han mött henne redan igår. Inatt? Idag?
Hon var den han mötte dagen innan han skulle åka. Den han möter så snart han landat. De har en mer än årslång relation, han äger henne.
Hon dyrkar honom.
Och det känns som om det är ömsesidigt.
Vad i helvete gör jag i det här? Mig kan han klämma in om någon vecka. Och förhoppningsvis någon gång till innan han reser igen i januari.
Min integritet vrålar på mig fullständigt rasande.
Hur gör man i en sådan här situation? Han hittar ju på? Säger att han ska sova, att han är hemma? Varför?
Hur, HUR ska jag kunna känna tillit, trots att jag vet att han träffar henne, när jag inte kan känna att jag litar på vad han säger? Inte kan koppla av i mina tankar på var han är, vad han gör?
Hur löser man sådant i en flersam relation?
Oj, vilken läsning! Har läst bakifrån, och kommit hit nu. Så innan jag läser vidare till dagens status skulle jag nog vilja påstå att det krävs mycket mer öppenhet från hans sida än så här. Det är inte rätt att du ska hålla på och undra, och inte veta. Allra helst inte, tycker jag, i hans roll som din Herre.
SvaraRadera/Hasse
Jagt tror helt enkelt att vi haft olika ingång i det här, H och jag.
RaderaFör honom har det här varit inledningen på en relation, ytan, preludiet där fokus ligger på honom och mig. Där övriga relationer inte tar utrymme, inte har med vår relation att göra. Men även han upplever att det går fortare och blir djupare på så kort tid än han tidigare upplevt.
För mig är det här totalt omvälvande, en intensiv relation som redan funnit större djup än jag tidigare upplevt på så många sätt. Det innebär att jag stångas, oroar mig för hans andra relation liksom den kommunikation han har med andra kvinnor, jämför mig och är osäker på min roll i hans tillvaro.
Jag har helt enkelt ingen erfarenhet av något annat än flicka möter pojke och sedan är det bara de som räknas.
På vissa sätt har han nog rätt som bemöter mig som han gör- genom att inte berätta massor om den andra relationen tvingas jag försöka se VÅR relation istället för att fokusera på honom och henne. Han har berättat en del, och jag har förstått att det är ovanligt för honom, och jag försöker hantera.
Det går upp och ner. Vad det blir med tiden visar sig naturligtvis, men jag känner att han är så viktig, ger mig så oerhört mycket att jag är beredd att veklingen försöka hitta en väg att klara av detta.
Och för det mesta funkar det fint.. Jag har helt enkelt vrålat ut min oro här när den drabbat mig.
Tack för att du bryr dig om!